Publicerat: september 10, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Barn, Forskning, självmord |
Idag på suicidpreventiva dagen publicerar SvD.se denna artikel som jag har skrivit tillsammans med Elisabeth Wallenius på Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation som vi är med i. Läs gärna på denna länk, eller nedan.
Varje självmord är en tragedi, och samhället måste göra allt för att undvika att någon hamnar i den situationen. Trots detta utreds självmord allt mer sällan. Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten.
Livet kan kännas hemskt. Så outhärdligt hopplöst att man inte längre vill leva. Det vittnar flera av våra medlemmar om, och flera har också gjort självmordsförsök, men lyckats överleva. Idag är de nöjda med livet och skulle aldrig göra om samma sak igen.
Och deras berättelser är inte unika. De flesta människor som överlever, utan att få stora skador, vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka, en situation där påfrestningarna i livet blir för tunga för individen att bemästra dem i stunden. Det är också ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det. Kanske för att vi saknade kunskapen – en kunskap som vi i samhället måste förbättra och hela tiden utveckla.
Skälen till självmord är komplexa men ett sätt att skapa mer kunskap om suicidprevention är att utreda varje självmord om personen haft kontakt med vården eller socialtjänsten. Det föreslogs redan 2010 i den statliga utredningen SOU 2010:45, som ville utvidga anmälningsskyldigheten vid självmord från att bara innefatta vården till att även beröra socialtjänsten. Men istället för att självmorden tas på större allvar har utvecklingen gått åt motsatt håll.
Den 1 september 2017 slopades kravet på att vården skulle utreda självmord bland sina patienter, och nu behövs lex Maria anmälan endast göras om vården själv misstänker att något fel begåtts i deras verksamhet. Konsekvenserna av denna regeländring är tydliga. Bara i den psykiatriska slutenvården har antalet anmälningar sjunkit med 85 procent, visar statistik från Inspektionen för vård och omsorg. Svenska dagbladets granskning från i somras belyste att vården undvikit att göra lex Maria anmälningar även vid fall då självmordet skett under pågående vårdinsatser och då patienten var ett barn.
Vi anser att det är ytterst allvarligt. Varje självmord är en tragedi och Sverige måste göra allt för att utveckla det suicidförebyggande arbetet. Då gäller det att göra händelseanalyser varje gång ett självmord begås. Vi är övertygade om att det i varje enskilt fall alltid finns något att ta lärdom av. Nära 90 procent av självmorden föregås av någon form av psykisk ohälsa. Det innebär att personen oftast redan är inne i ”systemet” och haft olika kontakter med vården eller socialtjänstens socialpsykiatri.
För att få förståelse för var denna samverkan kan har brustit krävs tydliga händelseanalyser som sedan kan lyftas och användas i det sudicidpreventiva arbetet på regional och nationell nivå.
Det är dags för Sveriges riksdag att inse att slopandet av anmälningsplikten i vården var ett felaktigt beslut, men också att se möjligheten att skapa något bättre där socialtjänsten också inkluderas. Socialminister Lena Hallengren (S) nu har du tillfälle att föreslå en bättre lag! Tar du chansen eller ska fler människor ta sina liv i onödan?
/ Barbro Hejdenberg Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social Hälsa och Mental Hälsa, RSMH
och
Elisabeth Wallenius
Ordförande i Funktionsrätt Sverige
Publicerat: september 6, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Fredrik Gothnier, Psykiatri, Psykos, Röster |
Hur bör personer med psykos bemötas enligt mig? Psykoser är ett svårt ämne. Hur ökar man andras kunskap? I den här texten använder jag både mina och andras erfarenheter av psykos, och för att inte hänga ut någon säger jag att upplevelserna är mina egna.
Till en början tror jag inte att jag vill beröva människor upplevelsen av psykosen. Jag behöver erkänna att de har dessa idéer, som för dem är verkliga. Och inse att de upplever händelser så. Själv är jag lite miljöskadad. Jag kan höra någon berätta om upplevelser om att små gubbar har sagt till dem att världen är hotad och du måste gå ner på lastbilen och göra vissa saker för du är utvald att rädda världen. Efter några handlingar blir de omhändertagna, medicinerade och kanske blir av med uppfattningen. Då får jag ändå lust att säga att det var en spännande historia och fråga ”Lyckades du rädda världen?”
Att kunna tillstå att upplevelser, som personer med psykos har, kan vara hemska och uttrycka medkänsla genom att säga ”det måste vara en hemsk upplevelse” även om jag inte delar deras uppfattning tycker jag är rätt. Jag kan visa att jag förstår att det är hemskt.
Om upplevelserna inte är hemska och personen med psykos uttrycker dessa hela tiden och inte kan ändra uppfattning så påpekar jag inte ständigt att deras upplevelse låter tokig. De ska inte behöva höra att de är tokiga eller bli behandlade som mindre vetande.
I heldygnsvården kan man som tvångsintagen överklaga beslut om intagning. Det är bara det att läkaren skriver ett vårdintyg med synpunkter om varför patienten bör tvångsvårdas. Där står i allmänhet inte hela händelseförloppet utan endast diagnos. Sedan läser en annan läkare som träffar patienten i fem minuter, gör en bedömning om patienten bör tvångsvårdas eller inte och ska ge ett expertutlåtande. Fem minuter är naturligtvis inte tillräckligt för att göra en bedömning och därför överensstämmer ofta läkarens och expertens utlåtanden med varandra.
I allmänhet om patienten är av åsikten att hen inte bör tvångsvårdas så skriver läkaren att patienten saknar sjukdomsinsikt. Så att denne i rätten framstår som helt koko. Att hävda sin åsikt med denna obalans i makt är inte lätt. Därför får läkaren rätt till tvångsvård i mer än 90 procent av fallen. Det finns situationer där läkaren kan ändra åsikt. Jag vet ett tillfälle då jag talade med experten varvid han inledningsvis var av en annan åsikt än jag. Men när jag sade att ”du måste lyssna på min syn och mina åsikter om händelserna. Du kan ju inte gissa vad jag tänker?” Då utbrast experten att det var en del av hans jobb att gissa vad jag tänkte.
Det fann jag helt oacceptabelt och sade i fortsättningen på hans frågor att ”det svarar jag inte på – du får helt enkelt gissa till dig vad jag tänker”. Efter några sådana frågor insåg även experten det absurda i situationen och av någon anledning så intog han en annan ståndpunkt än läkaren i fråga om tvångsvård. Men rätten tog denna gång inte hänsyn till experten utan frångick expertomdömet och gav tillstånd för fortsatt heldygnsvård.
Det är inte konstigt att jag utvecklar lite galghumor kring psykiatrin. Som en gång när vi var samlade för högläsning i bok på en heldygnsvårdsavdelning. En patient ville skämta och utbrast att detta är huset som Gud glömde. Sedan skrattade han stort. Alla vi andra patienter instämde i skrattet men ingen personal skrattade. Så kan det vara.
Det är inte heller alla personer som lider av sina psykoser. När jag hörde röster i lägenheten trodde jag att läkare behandlade mig på avstånd från Södersjukhuset. Även om rösterna bara fanns i mitt huvud tolkade jag det som att läkarna brydde sig om mig, och ville hjälpa mig. Jag kände mig aldrig ensam. Då led jag inte av det. Jag kunde under dagen fokusera på andra saker som var givande och inte var vanföreställningar.
Det finns de med psykos vars uppfattning i vissa frågor kan vara helt uppåt väggarna men inte är det i andra. Som när jag trodde att alla låtar i hela världen hade skrivits med mig i åtanke. Sjunger Elvis ”I love you” kanske han vill ha ett förhållande med mig och jag letade mening i sångtexter. Att för andra veta var åsikterna kommer ifrån kan vara mycket värt i samvaron med mig då.
Att mena väl gör mycket. Även om jag hade en annan uppfattning i olika frågor minns jag efteråt hur jag behandlades när jag var inne i en psykos. Att då komma till insikt om att andra menar väl gör många gånger en samvaro möjlig. Även om vi har olika uppfattningar i frågor. Det är okej, om jag känner mig förföljd av hela världen, att påpeka att jag är den enda med den uppfattningen och att det kan vara jag som har fel.
Att ha förståelse för att en psykos kan vara jobbig att uppleva, och ha kunskap om vilka tankar som finns är nödvändigt om jag ska umgås med personer med psykos. Och att de kan behöva egentid. Ta till exempel när jag hör folk tala hela tiden. Även om det bara är inne i mitt huvud blir det svårt att koncentrera sig på annat. Det är möjligt att gå in i stolpar, gå av på fel busstation och kanske inte veta hur jag kommer ut från tunnelbanespärren. Jag lägger kortet där men spärren öppnas inte. Men när jag ska ut så räcker det att gå rakt igenom och inte vänta på att den öppnas. Att orka sätta på mat kan också vara jobbigt med alla detaljer som ska göras och jag går därför hungrig.
Eller om jag träffar någon och det kommer upp elaka tankar om den personen trots att jag gillar hen. Tankarna går inte att kontrollera utan kommer i en tät ström hela tiden. Vid sådana tillfällen kan jag behöva gå undan en stund och bara få komma över upplevelsen.
Det är ytterst sällsynt att någon i psykos begår ett brott. Att därför anta att de med psykos inte är farliga är rätt lugnt.
Jag vill påpeka att det inom psykiatrin finns personal som är väldigt välmenande och bra. Och gör ett bra jobb. En söt historia är när jag på heldygnsvården satte upp en lapp om dagen på dörren till mitt rum. Det kunde stå ”Knacka bestämt men löst” eller ”Knacka hårt men tyst” eller ”Sjung lite innan du knackar på dörren” och dylikt. De flesta i personalen försökte faktiskt att följa uppmaningen vilket gjorde mig lite gladare.
Nej, de med psykos är inte ufon. De är i behov av vänlighet, respekt och förståelse.
/Fredrik Gothnier
Publicerat: september 4, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, Boende, Delat beslutsfatttande, fattigdom, Psykiatri, Samverkan, socialpsykiatri |
Idag skriver jag denna debattartikel som publiceras på SVT Opinion:
”Ingen sjuk person ska behöva bli deporterad till ett fuktskadat hus utan stöd och vård. Att det ser ut så här är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige. Det är dags för socialminister Lena Hallengren (S) att på allvar förbättra situationen för de med svårast psykisk ohälsa”, skriver debattören.
I socialtjänstlagen står det att personer med psykisk funktionsnedsättning ”ska få möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra”.
Men i dagens Sverige gäller det uppenbarligen inte för alla.
Uppdrag granskning har träffat Marika Sellgren som återkommande har bett om stöd och hjälp för att klara sitt boende. År 2016, under en av de perioder då hon mådde som sämst, hade hon behövt extra resurser från socialtjänsten och psykiatrin.
Men istället fick hon mindre hjälp. Socialtjänsten drog in hennes boendestöd och hemtjänst i en och en halv månad och skyllde på ”arbetsmiljöproblem”, något som ledde till varningar från värden och till slut vräkning i vintras. I vanliga fall när människor blir sjukare brukar ju samhället sätta in mer stöd, men här gavs alltså mindre.
Och hon är inte ensam om detta. Flera av våra medlemmar och andra vittnar om att det finns en oförståelse och okunskap från många inom socialpsykiatrin och psykiatrin när det gäller psykisk ohälsa.
Stödet behöver anpassas efter personens psykiska funktionsnedsättning, men det saknas ofta stödteam som kan sättas in under perioder då personer mår sämre, och det behövs mycket bättre samverkan mellan socialtjänsten och psykiatrin. Därtill behövs större flexibilitet hos socialtjänsten, där man lyssnar till personens behov snarare än stirrar sig blind på varje enskild enhets budget.
Marika Sellgren tycker själv att det borde ha varit möjligt att få hennes lägenhet ljudisolerad, en sorts handikappanpassning, så att grannarna skulle ha sluppit störas när hon skrek ut sin ångest. Hade hon fått gehör och bättre stöd hade hon kanske aldrig behövt lämna sitt hem.
Istället blev Marika Sellgren alltså vräkt och deporterad till härbärget Rysseviken, den sista anhalten för de personer som samhället tycks vilja gömma undan.
Där luktar det illa, husen har fuktskador och skadedjur, vattnet i kranen är brunt och en matta med avföring ligger ihoprullad i ett hörn.
Ett boende som kommunen betalar 28 000 kronor per person för – och detta utan att det finns tillgång till vård, hjälp med städning eller stöd i att själv ta hand om sin bostad.
Detta är en skandal. Och det bryter mot Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige skrev under redan för tio år sedan.
Sverige borde ha kommit längre i omhändertagandet av de allra svårast psykiskt sjuka än att behandla dem på detta vis.
Framförallt borde ingen hänvisas hit. Personer med psykisk ohälsa, oavsett om man är hotfull eller har annan svår problematik, måste få mycket bättre stöd och hjälp i sitt hem under de perioder när de mår sämre. Dessutom behöver det byggas fler stödboenden.
Ingen ska behöva hamna på gatan för att man har en psykisk funktionsnedsättning. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige.
Vi kräver att socialminister Lena Hallengren (S) nu en gång för alla ser till att personer med svår psykisk funktionsnedsättning och sociala problem får rätt till ett eget hem.”
/Barbro Hejdenberg Ronsten
Publicerat: september 1, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Fredrik Gothnier, livskriser, Medicin, Psykos, Vård |
Det är konstigt, annorlunda och kan vara idéer som är helt uppåt väggarna. Psykoser är ett svårt ämne. Hur ökar man andras kunskap? I den här texten använder jag både mina och andras erfarenheter av psykos, och för att inte hänga ut någon säger jag att upplevelserna är mina egna.
Men först ett citat av Elisabet Kvist, Brukarstödjare Stadsledningskontoret (Stockholms kommun), som skrivit följande:
”Psykos har aldrig skrämt mig. Förmodligen eftersom min mamma, då jag var liten, berättade på ett oerhört positivt sätt om en släkting som hade diagnosticerats med schizofreni. Mamma sa att personen ifråga var smart, kunde många språk och att det helt enkelt bara hade ”slagit över”, blivit för mycket för honom. Det kunde jag förstå.
Vad som hade hänt? Jo, vid något tillfälle trodde G att han var Karl den 12:e och badade i en fontän. Men eftersom jag var knappt en meter lång på den tiden och nyligen börjat att utforska världen ”by foot” såg jag bara denna mans ”bus” som hur coolt som helst. G blev cool, och psykos kändes inte läskigt (en uppfattning som fick följa med mig in i vuxenlivet). Idag är jag 31 år gammal. Har arbetat inom landstinget i 3,5 år, samt för kommunen och det har inte förändrat mina tankar om psykos. Mamma lyckades ge mig fin mjukvara inför livet om någonting väldigt viktigt och därför finns en önskan att nå ut till så många som möjligt och berätta att det faktiskt är viktigt vad barn får lära sig. Samt hur. De klarar oftast att höra svåra saker men behöver ett lättsamt sätt som beskriver det.”
Psykoser är en beteckning på vad man idag stämplar som vanföreställningar. Det behöver inte innebära att hela världsuppfattningen består av vanföreställningar utan det kan också röra sig om konstiga idéer på vissa områden. En psykos kan man få en gång och sedan inte uppleva det något mer. Eller flera gånger, eller vara idéer som sitter i hela livet. Ibland går det att medicinera bort psykoser och ibland går det inte.
Ett exempel på psykos är när jag plötsligt fick för mig att det fanns jättespindlar i taket som ville äta upp mig. Som alla förstår är detta inte en behaglig upplevelse som jag skulle tendera att ignorera. Alltså sprang jag ut ur lägenheten och ville inte gå in. Efter ett tag kom det personal inom psykiatrin som skulle dela ut medicin till mig på medicinrundan och såg mig ute. Det var personal som inte hade någon förståelse för psykoser. ”Vad gör du ute?” vrålade de. ”Det är sent – gå in och lägg dig!” Jag, som var helt övertygad om att det fanns jättespindlar i taket hemma var förstås högst ovillig att gå in.. Personalen blev allt mer upprörd då jag inte ville följa deras uppmaning och fortsatte skrikande med sina uppmaningar. Jag blev allt mer övertygad om att de som ville att jag skulle gå in hade en skruv lös, alltså att personalen var heltokig. Det är inte roligt att bli skriken på och när personalen mer handgripligt försökte få mig att gå in tänkte jag att jag likt Sam Gangi, svärdsförsedd och som ska tampas med jättespindlar i ”Sagan om Ringen”, kanske kunde försöka gå in om jag hade någon form av tillhygge att slåss med.
Jag vet inte hur ni kära läsare upplever det, men att bli skriken på av upprörd personal som försöker mota in en och då få för sig att leta efter ett tillhygge, tas normalt inte emot så bra av personalen. ”Du får inte ha något vapen eller tillhygge” skriker de. ”Gå in!”. Jag som ser mig själv som den dödsdömde på väg mot sin avrättning är naturligt nog inte så pigg på det hela. Till slut kommer jag inomhus. Men är livrädd. Nåväl – inga jättespindlar tog död på mig och jag lever än. Med mediciner försvann också tankar och bilder av jättespindlar. Vad jag vill säga är att det hade varit bättre om jag blivit bemött med förståelse för de tankar jag hade.
Ett annat exempel är att när jag får mina skov så målar jag. Mycket. När jag bodde i boende så blev jag pigg på att måla. En dag vaknade jag tidigt och satte mig för att måla mellan 8.00-8.30. Personal gick till jobbet och såg mig sitta där och måla. Efter en målningspaus på cirka åtta timmar kom lusten över mig att måla igen. Jag satte mig att måla mellan 16.30-17.00. Det var när personalen gick hem. De såg mig sitta där och måla. När detta upprepats i två dagar och personalen såg mig sitta och måla morgon och kväll så beslöt de sig för att jag målat hela dagarna i två dagar och antog att jag var inne i ett skov. De tillkallade läkare och vips blev jag trots mina förklaringar tvångsintagen på heldygnsvård. Jag blev intagen i en månad med medicinförändringar som följd, och som det tog tid att återhämta sig från. I boendet, där vi kunde utsättas för den här typen av beteenden fanns det bland oss boende en viss galghumor som gjorde att vi bara skrattade åt eländet.
/Fredrik Gothnier
Publicerat: augusti 25, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, Boende, mat, vikt |
Självmordstankar har ingen plats i skallen just nu. Skönt. På sommaren mår jag som bäst av att vara vid liv.
Sitter på min uteplats med en kaffekopp och en smörgås. Njuter av att jag har detta – en fredad uteplats med stolsdynor, bord och vaxduk. Samt råd och möjlighet att äta en eftermiddagssmörgås med smör. Dricker kaffet ute de flesta gånger om dygnet i kjol samt tofflor. Njuter av så många solglimtar som möjligt.
Jag har tur som har en inkomst över normen i form av ålderspension med tre och ett halvt ATP-poäng. Det innebär förvisso att jag tjänar knappt 15 000 kronor i månaden brutto. Väldigt många har bara grundpension och bostadsbidrag, om de saknar förmögenhet och har ett eget hyreskontrakt. Bostad är i praktiken heller ingen självklarhet vare sig vi är födda i Sverige eller inflyttade. Med psykisk ohälsa.
Många far mycket illa i samhället av idag liksom förr. Att vara fattig och inte kunna rå över sig själv i tanke, ord och handling är inte olagligt. Fast trygg och lika inför lag är du inte.
Du äter kanske felaktigt och är inte vacker, smal och vältränad. Du är överviktig, så skamligt. Du mår dåligt för du ser ut som de flesta andra i världen, i alla fall i västvärlden. Vi matas i reklam på nätet och media om hur vi borde vara. Vi är lyckade om vi har en mer än medelgod ekonomi.
Du är en vara som ska konsumera allt onödigt du inte vill ha och behöver. Utarma din ekonomi, ställ dig i skuld som du inte alltid kan betala. Därtill förorenar vi planeten jorden –och får skuld för det också.
Undra på att människor mår dåligt i själen. Kan vi verkligen må bra om vi ska uppfylla alla krav och måsten, och leva upp till attityder?
Men du är bra! Du duger utan att förvandla dig till en önskvärd, lyckad vara.
Du är lyckad som människa för du tar dig igenom dag för dag, levande, och gör vad du kan i vänlighet och omtanke om din nästa.
Du är bra. Jättebra. Som medmänniska. Vi behöver inte vara varor. Ha det så bra du kan i din värld och var dig själv!
Lev väl. Var rädd om Dig. Sluta ljuga för dig själv. Du är lyckad.
Kram!
/Anne Sofie Höij
Publicerat: augusti 18, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Återhämtning, Övergrepp, Bemötande, Depression, Diagnos, ensamhet, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Ulrika Westerberg, Våld, Vård |
Ljuset flödar utomhus från tidig morgon till sen kväll under sommaren och med det blir livet bättre socialt, bidrar till utomhusaktiviteter och mer energi. För mig är det den enda tiden som känns meningsfull för så fort mörkret infinner sig isolerar jag mig hemma, ensam.
Med komplex traumatisering (Complex Post Traumatic Stress Disorder) som resultat av en dysfunktionell uppväxt, sexuellt våld och kunskapsbristen om hur det påverkar hälsan senare i livet när den inte bearbetas har resultatet blivit att nervsystemet sänder signaler om fara 24-7. Trots alla verktyg jag har och förmågan att förstå reaktioner som ett resultat av mitt förflutna har den starka och långvariga stressen försatt mig i ständigt ”flight/fight/freeze”-tillstånd.
Det är bara med kombinationen att vara utomhus i naturen och i rörelse med tryggt sällskap som jag får återhämtning. Tacksam är jag för att jag äntligen hittat det som stärker mig istället för att öka stressen. Att få vara intill en strand i tystnad, få återkomma till samma plats, simma i öppet vatten, cykla en kort tur över ett öppet fält, yoga på en brygga eller vandra med många pauser är min smala lycka.
Hjälpen från den offentliga vården är usel. Det tog år innan jag själv insåg hur jag mådde och kunde förmedla hur jag reagerar i olika miljöer. Jag kan inte ens minnas att en läkare frågat mig om det förekommit sexuellt våld i mitt liv och hur effekterna av det förstärkts av en uppväxt där det blev en fördel att inte ha kontakt med känslolivet för att överleva mentalt. När jag väl insett vad jag behöver finns inte hjälpen och kompetensen saknas. Diagnosen CPTSD blir officiell i Sverige först tidigast sent i år eller nästa år efter påtryckningar från FN:s världshälsoorganisation WHO.
På grund av skammen och skulden för att jag varit utsatt för både våldtäkt och flera sexuella övergrepp av kollegor på arbetsplatser, blottare och tafsare har jag inte berättat allt för någon – men om någon hade gett mig ett formulär eller vågat ställa flera frågor till exempel som standardfrågor på en vårdcentral hade mina besvär blivit synliga. Jag har inte heller förstått hur mycket det påverkat mig förrän jag läste på och sökte svar då jag inte blev frisk från nästintill livslång depression, utmattning och felaktig diagnos i borderline (emotionell instabil personlighetsstörning).
Det finns mycket forskning kring dessa besvär men i Sverige saknas kompetensen och effektiva metoder. Dessutom förnekar den offentliga vårdens beslutsfattare i politiker att kompetensen redan finns som gör det besvärligt. Stockholms läns landsting har till exempel sagt upp avtalet med Kris- och Traumacenter, som numera bara erbjuder behandling för personer som får den betald via företag eller försäkringsbolag, och den enda enhet där det finns specialister; WONSA (World Of No Sexual Abuse), är privat. Specialistkliniken som drivs med den till synes oförtröttliga verksamhetschefen Gita Rajan har ändå gett mig hopp om att det finns metoder som just kommit till landet och bedrivs av få som ”Neurofeedback” och ”Somatic Experiencing”.
Det är nämligen så, att när nervsystemet låst sig i ständigt försvar (hyper arousal) spelar det ingen roll hur förnuftig en individ är och hur mycket hen gör. Det enda jag har att göra är att minimera triggers eller situationer när stressen ökar, som att inte titta på våld, nyheter där våld kan ingå, undvika mörka platser, platser med mycket folk, tal om övergrepp eller att ha dysfunktionella kontakter som inte förstår eller har förmågan att stötta. Tyvärr är de flesta i vården inte traumainformerade så bara att få en injektion kan vara en trigger då personalen tar på mig utan att först göra mig uppmärksam på att hen som exempel behöver ta tag i mina fotleder för att justera min liggställning före injicering.
Utan internet hade jag kanske inte levt för jag trodde den offentliga vården visste bäst och när den visade sig till och med förvärra mitt tillstånd så letade jag efter svar i hundratals timmar. En läkare som lyft hur mycket trauma påverkar en individs hälsa och har fått mycket mediauppmärksamhet är Nadine Burke Harris om hur barndomstrauma och hälsan i vuxenlivet. Precis som Nadine har psykiatrikern Bessel van der Kolk och Peter Levine oförtröttligt under decennier bidragit till att lyfta allvaret med obehandlad trauma för både samhälle och individ. I den omtalade nyzeeländska longitudinella dunedinstudien finns alla bevis för vad som händer med individers hälsa med tuff uppväxt ekonomiskt och mentalt utan behandling – som sannolikt resulterar i en mängd sjukdomar och inte enbart mentala problem utan också hjärt- och kärlbesvär, stroke, diabetes för att nämna några.
Trauma är inte enbart av sexuell eller psykologisk natur utan även fysisk trauma påverkar hälsan när de kombineras eller upprepas. Detta har äntligen börjat komma till allmänhetens kännedom. Stockholmspolitikernas landstingsrepresentanter däremot verkar efterblivna, alltför stressade för att sätta sig in i frågan eller kanske bara dåligt informerade och prioriterar fel. Jag hoppas situationen är bättre på någon annan plats i landet för drabbade.
/Ulrika Westerberg
Publicerat: juli 13, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Arbetsmarknad, Diskriminering, ekonomi, fattigdom, Paulina Tarabczynska, Socialförsäkringen |
Nio kronor i timmen. Billig arbetskraft, ska man vara tacksam!? Jag kan inte låta bli att bli förbannad, bitter och irriterad när jag tänker på detta. Dom kallar det habilitering/praktik, jag kallar det slavarbete!
Företag och kommuner borde skämmas! Företag borde inte få gratis arbetskraft om deras praktik aldrig leder till anställning! Det är bara ett system som utnyttjar människor! Det gör mig så förbannad!
Arbetsförmedlingen vet detta och de ska inte skicka folk till praktikplatser där man ser att folk kommer och går på löpande band utan att någonsin få anställning! Företagen och arbetsförmedlingen borde skämmas att man utnyttjar människor som desperat söker jobb via praktik. Där de är ett par månader och sen får dra vidare!
SKÄMS! Ni tror ni utnyttjar systemet till er vinning! Ni utnyttjar människor! Fy fan!
Den lilla andelen av praktik som leder till arbete är skrattretande, det är ett skämt. Ni har hittat det perfekta systemet där ni kan utnyttja människor för arbete gratis. Och ni är nöjda med detta? Klart ni är, det är gratis! Men inte jag, jag blir som vanligt förbannad.
När jag försöker argumentera för att synliggöra de problem jag ser blir jag nedtryckt:
Jag ska ju vara tacksam, jag borde vara glad att det finns möjligheter att komma in på arbetsmarknaden för människor som mig!? Varför ska jag alltid vara så negativ?
Är jag negativ!? Jag satt liksom inte hemma och hittade på detta! Detta är en del av ett system som vi lever i. Jag kom inte på detta ut tomma intet. Jag bara reflekterade över hur det såg ut efter att jag sett hur praktikanter kom och gick på det ställe jag befinner mig på. Jag började undra. Började tänka och ifråga sätta. Efter ett år kan jag inte hålla käften, detta är ett mönster!
Arbetsförmedlingen ska inte skicka människor på samma praktik på löpande band om de ser att denna inte leder till någon typ av anställning. Ändå händer detta dagligen översöt över hela Sverige och inte minst där jag befinner mig. Varför skall jag vara tyst, glad och tacksam och snäll när jag ser hur folk utnyttjas??
Snälla Paulina finns inte mer! Hon har blivit hård som sten! Arg och bitter över allt!
Hela samhället är utformat för en medelklass medborgare med familj jobb och lån på banken!
Jag har haft det stora privilegier att vara en sidomedborgare, en andraklass eller kanske tredjeklass medborgare som sett på från sidan. Jag har fått stå ut med så mycket skit för att samhället anser att jag skall vara tacksam för att ens få finnas till!
Nej jag har fått nog!
Min intelligens och mina ord är ett vapen!
Ignorans och blåögdhet kostar mig mycket i mitt liv!
Jag accepterar inte era idiotiska kommentarer, ologiska bortförklaringar, ignoranta åsikter, patetisk apati!
Nej, nu vill jag ha tillbaka lite efter allt jag gett!
Allt jag bidragit med och gjort för att göra detta samhälle till en bättre plats!
Samhället bara tar och tar, och säger åt mig hur tacksam jag ska vara att jag ens får! Nej, nu vill jag ha tillbaka lite! Det är samhället som skall vara tacksam för att det har mig! Inte tvärt om!
Så ja, jag kommer påpeka fel i systemet! För ord och intelligens är en av mina gåvor, vapen, drivkrafter!
Det är exakt det jag ska använda mina gåvor till.
Att granska, att påpeka, att avslöja att ifrågasätta att synliggöra.
Så länge vi lever i ett välfärdssamhälle kommer jag inte hålla käften!
/Paulina Tarabzcynska
Publicerat: juli 7, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: biverkningar, Henrik Larsson, Medicin, Psykiatikern, Psykiatri, Psykos, Samverkan, socialpsykiatri |
Hej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?
1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.
2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?
3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.
4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?
5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)
6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?
/Henrik Larsson
Publicerat: juni 16, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Återhämtning, Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, Depression, ensamhet, Psykiatri, RSMH, självmord, Vård |
Om bara några dagar är det midsommar. För en del innebär det en härlig storhelg med vänner och familj. För andra leder det till en tydlig påminnelse om ens egen ensamhet.
Under storhelgerna ökar antalet självmord, troligtvis på grund av man känner sig utesluten ur sammanhang och ensam. Nyligen uppmärksammade Aftonbladet att regeringen, oavsett politisk färg, inte har minskat antalet självmord, trots att riksdagen haft det som mål sedan över tio år tillbaka.
Det är fruktansvärt. Staten måste se till att göra rejäla fungerande satsningar på att minska självmorden. Även vården har ett ansvar att bli bättre på att fråga om självmordstankar vid minsta misstanke. Det räcker inte att bara förlita sig på att personen har kryssat nej på frågan om självmordstankar i ett formulär.
I det lilla kan även vi som medmänniskor försöka förhindra självmord genom att vara uppmärksamma på tidiga tecken.
Ökad risk finns till exempel i samband med att du börjar med vissa antidepressiva mediciner men också en del läkemedel mot epilepsi kan öka risken för självmord i inledningsfasen. Då gäller det att vara observant på ens känslor och söka hjälp i fall det blir värre.
Som anhörig är det också viktigt lyssna och prata med personen ifall hen uttrycker minskad lust att leva. Förr trodde man att det bästa var att släta över. Men det har visat sig vara helt fel. Det är bättre att gå in i det, och om du törs, till och med fråga personen hur hen tänkt att självmordet skulle gå till. Har personen en färdig plan är det fara och färde. Då måste ni söka professionell hjälp med en gång, det vill säga hos en vårdcentral, psykolog, närakuten eller psykakuten.
Att bryta ensamheten är också väldigt viktigt för att minska självmorden. Gemenskapen som många av våra lokalföreningar erbjuder gör att våra medlemmar får vänner, stöd och ett meningsfullt sammanhang.
På just midsommar är det flera lokalföreningar som anordnar egna tillställningar. RSMH Falun arrangerar till exempel ett stort midsommarfirande för alla medlemmar i RSMH:s lokalföreningar i Dalarna med catering, trubadur, lekar, tävlingar och lotterier, till ett subventionerat pris på bara 100 kronor.
På Gotland, där jag är aktiv, har vi istället under en del storhelger samlat ihop några bilar och åkt till offentliga firanden tillsammans. Andra dagar hittar vi på andra aktiviteter, till exempel åker och fikar. Vanliga caféer är för dyra, men på vissa storköp eller Röda korsets fik finns ofta lågbudgetalternativ med kaffe och en bulle för bara 10 kronor, och det har de flesta råd med. Om någon är ensam och isolerad åker vi hem till hen för att stötta.
Gemensamt kan vi bryta ensamheten och därmed minska risken för självmord. I bästa fall leder föreningslivet även till djupare vänskap.
Hoppas du får en fin midsommar, oavsett var du är eller befinner dig i livet!
/Barbro Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
OBS! Har du självmordstankar?
Här finns telefonnummer och chattar din du kan vända dig!
Publicerat: juni 1, 2019 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Arbetsmarknad, Arbetsterapeuter, Återhämtning, brukarinflytande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Fredrik Gothnier, NSPH, Psykiatri, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, studier |
För några veckor sedan var på NSPHs seminarium ”Visa Vägar”. Där talades det om en personcentrerad vård. Varje gång jag hör talas om detta blir jag lite kluven. På ytan låter det mycket bra med personcentrerad vård men att införa detta utan ökade kostnader ställer jag mig mer och mer frågande till.
Som jag ser det beror den vård som ska erbjudas mycket på vilken definition av psykisk ohälsa man använder. Den vård som ska erbjudas är olika beroende på om man talar om psykisk hälsa, psykisk ohälsa eller psykiskt välbefinnande osv.
Det talas också om att den sjukastes vårdbehov ska gå först. Och så ska det inte kosta mer än idag. Det är redan så att jag känner till fall där vården inte räcker till idag. Om jag inte ska nämna några av de värsta bristerna där liv hotas så är till exempel det faktum att störst vårdbehov ska gå först ett slagträ i huvudet på de mindre sjuka som kanske blir utan vård då resurser saknas. Ta till exempel en individ som mår väldigt dåligt och därför ringer vården. Vården frågar om vederbörande har självmordstankar och denne svarar nej. Då kan vården svara att de inte kan prata med denne och har tid då hen inte är så sjuk att det motiverar inläggning. Med till följd att hen inte får någon hjälp alls.
Systemet vi har för personer med psykisk ohälsa genererar också ibland vårdbehov. Ta bara som exempel den person som är färdigbehandlad men sitter hemma ensam och mår dåligt. Det kan vara någon med sjukersättning som inte har ekonomi för att kunna göra så mycket och därför sitter hemma ensam och mår dåligt. När denne mår dåligt som kan vara orsakad av ensamhet ringer hen psykakuten. Och får därmed en vårdkontakt när denne egentligen behöver en medmänniska att umgås och prata med. Men då hen är ensam utan vänner så får denne en vårdkontakt. Jag får ibland intrycket att vi nästan alla ska ha vår privata distriktssköterska som kan komma med medicin och vara tillgänglig dygnet runt för samtal och umgänge. Och det utan extra kostnad.
Det är väl känt att personer med psykisk funktionsnedsättning kan ha svårt att hitta arbete eller sysselsättning. Jag har nyligen varit en av dem som gjort tre brukarrevisioner på Mobilisering inför Arbete, MIA projekt i Stockholms län. Det går ut på att personer som står långt från arbetsmarknaden ska komma ut i praktik, arbete eller studier. Och våra revisioner visar att det faktum att personer kommer med i MIA projektet har en jättestor inverkan på deras livskvalité. Innan MIA kunde de sitta hemma ensamma, kanske bara lämna barn på dagis och sedan satt de hemma med depression, mediciner, gick inte ut och utan socialt umgänge. Efter De kommit med i MIA projektet har de ett så kallat normalt liv där de har arbete, fritid, skiljer på vardag och helg och även på fritiden kanske kommer ut i olika aktiviteter. Många i våra brukarrevisioner beskriver rena framgångssagor.
Det är med sådana exempel det blir viktigt för vårdens innehåll om vi använder målen för insatser med att brukaren ska ha psykisk hälsa, psykiskt välbefinnande eller om man bara ska behandla den psykiska ohälsan. Och hur definierar man i så fall den psykiska ohälsan? I många fall skapar systemet med psykisk sjuka såsom en målgrupp som ska ha bidrag men inte då får ta del av meningsskapande aktiviteter såsom att arbeta, ha sysselsättning eller studera utan att riskera att bli av med bidragen ohälsa. Som kunde avhjälpts med meningsskapande aktiviteter och socialt liv och lite bättre inkomst. Och ska vi erbjuda målgruppen sådan aktivitet och socialt liv som en del i att öka den psykiska hälsan? Och tillåta bidragstagare en liten extra statlig utgift med det att de kan bli lite produktiva och få behålla en del bidrag?
Som jag ser det går vi idag inom vården och debatten allt mer ifrån talet om enbart symtomlindring för att öka det psykiska välbefinnandet. Det gör att en liten ökad kostnad initialt såsom att erbjuda ett tillfälligt psykologsamtal eller avlastande samtal och se till individens bästa där individen är i ett sammanhang med andra så kan det psykiska välbefinnandet öka i längden även om det initialt kostar lite mera. Jag kan tänka mig att det minskar kostnaderna för psykiatrisk vård i längden. Men som jag ser det borde människor få kosta…..Att däremot sätta som krav att Vården måste kosta mindre och mindre och sedan ska bli än mer individanpassad, vilket borde ge mer mångfacetterade insatser, ser jag som ologiskt. Däremot tror jag att det går att bygga bort de allt mer ensamma individer där den psykiska ohälsan ökar i ett annat systemtänk. Men då måste fler insatser än idag ingå i ett basutbud för psykiskt välbefinnande. Och det kommer i alla fall att initialt kosta mera att avhjälpa ensamhet och ge folk en så bra ekonomi att det slipper oroa sig för hyra och mat.
Personcentrerad vård är viktig och bör få kosta – men vården kan inte själv bryta ensamheten eller fattigdomen. Det behövs förändringar av nuvarande system. Ersättningar för våra grupper behövs höjas och samhället måste skapa fler möjligheter till meningsfull sysselsättning för personer med psykisk ohälsa.
/Fredrik Gothnier
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.