Din anknytningstyp påverkar dig!
Publicerat: oktober 11, 2021 Sparat under: anknytning, Barn, Caroline Nilsson | Tags: anknytning, barndom Kommentarer inaktiverade för Din anknytningstyp påverkar dig!
Något som ligger mig varmt om hjärtat är anknytningsteorin eftersom den påverkar människan så mycket och hela livet och alla människor har en anknytningstyp, även kallad anknytningsstil och relationsmodell.
Anknytningsteorin är en teori som handlar om nära och känslomässiga relationer och deras betydelse för individens utveckling. Teorin utgår ifrån att barn har ett evolutionärt nedärvt beteendesystem – anknytningssystemet. Funktionen den har är att öka barnets chanser till överlevnad genom närhet till omsorgspersoner. När barnet är ungefär ett år gammalt brukar de ha utvecklat speciella förväntningar om omsorg och skydd specifikt från de enstaka personer som fram tills dess varit mest delaktiga i barnets omvårdnad. Man säger då att barnet har utvecklat anknytningsrelationer till dessa personer, som i sin tur utgör barnets anknytningspersoner, oftast är det föräldrarna. Det finns en term inom anknytningsteorin som avser individens eget sätt att förhålla sig till andra. Den kallas för individens egna anknytningsbeteende eller inre arbetsmodell. Barns eller vuxnas inre arbetsmodeller formas utifrån ”inre trygga bas”. Den bildas av individens uppfattningar om dem som han eller hon knyter an till känslomässigt i den utsträckning individen får trygg anknytning till dem. En annan term inom anknytningsteorin är trygg bas – säker hamn, vilken innebär en person som individen är fäst vid och sätter sin tillit till. Denna person, oftast en förälder, är en trygg bas för barnet att ha som utgångspunkt när det utforskar omvärlden. Samma person är en trygg plats – en säker hamn att dra sig tillbaka till när barnet upplever hot eller fara i en situation. Barn med otryggt undvikande eller otrygg ambivalent anknytningsmönster har en obalans mellan anknytnings- och utforskandesystemen. Därför utvecklar det ett otryggt anknytningsmönster. De som utvecklade teorin är John Bowlby, Mary Ainsworth och Mary Main. Givetvis påverkar annat också en människa såsom arv, miljö, med mera, men anknytningen har stor betydelse har det visat sig genom forskning och experiment.
Tyvärr är många inte medvetna om det och har därför svårt att förstå varför de inte får relationer att fungera, inte minst kärleksrelationer. I vuxen ålder är det framför allt i kärleksrelationer som anknytningsstilen och eventuella anknytningsproblem visar sig. Detta eftersom man knyter an väldigt nära här precis som man gör som litet barn och anknytningsmönstren upprepar sig om man inte jobba på dem om man har en otrygg anknytning eller förvärvat en otrygg anknytning i vuxen ålder på grund av till exempel en destruktiv kärleksrelation.
Inom anknytningsteorin pratar man om Främmandesituationen, vilken utvecklades av Mary Ainsworth. Det finns att läsa om den på både på Internet och i litteratur.
Det finns fyra anknytningstyper; trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent, kallas ibland för otrygg ängslig anknytning och ibland för otrygg motspänstig anknytning och desorganiserad anknytning. Trygg anknytning kallas för organiserad trygg anknytning och anknytningsmönster B och otrygg undvikande och otrygg ambivalent anknytning kallas för otrygga organiserade anknytningstyper. Otrygg undvikande kallas ibland för anknytningsmönster A och otrygg ambivalent anknytning kallas ibland för anknytningsmönster C. När barnet inte passar inte in i någon av de andra anknytningarna är det i regel desorganiserad anknytning det handlar om. Inom desorganiserad anknytning rör det sig om grava anknytningsproblem från anknytningspersonernas sida. En del kallar inte den desorganiserade anknytningstypen för anknytning då barnet inte kan knyta an på grund av att anknytningspersonen/personerna, oftast föräldrarna, är skrämmande för barnet. Ofta har anknytningspersonen/personerna själva upplevt depression, av svårare art, långvarig eller obehandlad, tror jag, trauma eller förlust och liknande som gjort det svårare att skapa en anknytning till barnet. Barnet blir rädd och det blir störningar i anknytningen; barnet ska knyta an till de personer som skrämmer det/till de som det är rädd för, vilket är motsägelsefullt och sällan lyckas anknytningsförsöken när barnet försöker. Detta leder till desorganiserad anknytning. Ibland säger man otrygg desorganiserad anknytning, en blandning av anknytningstyperna B och C. Även kallad D-anknytning.
Det finns en del anknytningstester på nätet där man kan ta reda på vilken av ovanstående anknytningstyp man har. De bör tas med en nypa salt, men som kan ge en fingervisning om vilken anknytningstyp man har.
En dam vid namn Patricia Crittenden menar att det finns fler än tre anknytningstyper och hävdar att desorganiserad anknytning inte finns. Hon kallar det dynamisk anknytningsteori. Vill man veta mer finns det poddar här https://poddtoppen.se/podcast/1508846791/bakom-fasadenpodden/favorit-i-repris-30-dynamisk-anknytningsteori-med-maria-granberg
Oavsett vilka problem och bekymmer man har kan inte anknytning pratas bort, anser jag. Alla människor har en anknytningsstil och i regel inslag av de andra förutom den desorganiserade.
Anknytningssystemet är inte alltid påkopplat utan i situationer där man knyter an, är nära en person som har stor betydelse i ens liv och som man inte vill mista. Rädsla för att bli lämnad och sårad och förlora kontakten med personen i fråga brukar dyka upp om man har en otrygg anknytning och kan skapa negativa konsekvenser för relationen. Det sker i regel med föräldrarna och kärlekspartner, men kan även visa sig i andra typer av relationer som är täta exempelvis i en nära vänskapsrelation eller gentemot en chef eller kollega, vilka är betydelsefulla för en.
Även om man som barn fått en otrygg anknytningstyp är det inte kört. Det går att förvärva en trygg anknytning, men det krävs en hel del arbete till exempel med hjälp av terapi hos en terapeut som kan anknytningsteorin.
Jag har själv en otrygg ambivalent anknytning och jobbar med hjälp av en terapeut på att känna mig tryggare tillsammans med andra människor i olika situationer. Det är en omvälvande, spännande, lärorik och bitvis jobbig resa, upplever jag.
Omvänt kan man i vuxen ålder förvärva en otrygg anknytning till exempel om man hamnar i en destruktiv kärleksrelation.
Det finns mycket fakta om anknytningsteorin på nätet, en del litteratur och ibland hålls kurser i ämnet. År 2015 kom en bok som heter Lust & olust som handlar sex, närhet och anknytning, 2019 kom det en bok om anknytning i allmänhet och 2020 kom det en bok handlar om otrygg ambivalent anknytning som inte (enbart) riktar sig mot professionella inom området.
En mycket läsvärd bok som till viss del var revolutionerande för mig är Lev som du vill och inte som du lärt dig av Jeffrey Young och Janet S Klosko. Det är inte en ren anknytningsbok, men den tar upp mycket kring barndomen och kan ge en om inte helt, så till viss del förståelse för varför man fungerar och agerar som man gör i olika situationer, inte minst i relationer till andra människor. Sedan en del år tillbaka forskas det mer på anknytningsteorin än det gjorts förut och intresset är stort överlag både hos professionen och allmänheten.
En intressant aspekt tycker jag anknytningsteori kopplad till Aspergers syndrom, eftersom jag själv har det. Den diagnosen finns inte längre. Ändringen kom 2015. Idag heter det autismspektrumtillstånd och förkortas AST. Därför utgår jag ifrån det.
Det finns tyvärr inte så mycket forskning på anknytning och autismspektrumtillstånd, (AST) tillsammans, men det som nämns är att personer med AST oftare har otrygg anknytning. Kunskapen om hur anknytningen ser ut hos vuxna personer med AST är bristfällig, men i en studie som nyligen gjorts visas att endast tre av tjugo vuxna med AST har en trygg anknytning. Det har kommit fram att det beror på att personer inom AST är mindre mottagliga för emotionell smitta. Emotionell smitta innebär en känsloreaktion eller ett känsloläge som sprider sig från en eller flera individer till en eller flera andra. Personer med autismspektrumstörning/AST har svårt att sätta sig in i hur andra känner och att känna empati. Det har visat sig att ju tryggare anknytning, desto högre mottaglighet för emotionell smitta och ju starkare autistiska drag, desto mindre trygg anknytning.
Ta hand om ditt inre barn!
/Caroline Nilsson
En konversation om självmord
Publicerat: oktober 3, 2021 Sparat under: Öppenhet, Gästbloggare, självmord, suicid | Tags: suicid 1 kommentarAlltför många av oss har varit där. Platsen utan framtid, utan hopp, utan glädje. Platsen där det alltid är vinter, men aldrig jul; platsen där man aldrig kommer bli glad igen. Ett oräddat Narnia fullt med dementorer, vars kyssar suger ut ens själ. Varje plats i skönlitteraturen som är ett land där ondska härskar och förtrycker sina invånare, är en realistisk beskrivning av depression och suicidtankar. Varje år försöker 15 000 personer i Sverige att ta livet av sig, varav 1500 personer lyckas. Detta betyder att 4 personer om dagen dör av suicid i vårt land – i världen är det en person var 40:e sekund. Jag har länge funderat över hur vi pratar om självmord, både inom psykiatrin och inom resten av samhället. På något sätt känns det alltid fel. Inte berättelserna eller syftet utan hur vi pratar om det. Det finns något inom alla konversationer om suicid som jag hört som är snedvridet när det gäller formuleringar eller grundkoncept. Det är dags att ha en transparant konversation om självmord.
Det första problemet jag ser är hur vi ser på självmord. Detta problem existerar både hos de som har psykisk ohälsa och de som inte har det. Låt mig säga det en gång för alla: SJÄLVMORD ÄR INTE ETT VAL. Inte på något sätt överhuvudtaget. Jag menar att det inte ens är ett val som personen med psykisk ohälsa bestämmer när de är sjuka, på samma sätt som personer med cancer eller tuberkulos inte bestämmer någonting som sjukdomen gör.
Vår hjärna kan liknas vid en dator. Jag brukar tänka att alla våra instinkter och liknande är datorns bakgrundsprocesser som styrs av en programmerare i bakgrunden, och vår medvetenhet motsvarar det vi ser och gör på skärmen – det vi bestämmer själva så att säga. Depression motsvarar ett datorvirus som långsamt tar över datorn, och självmordstankar är signalen som säger att programmeraren har skrivit in en kod för att förstöra datorn. Notera att jag är fullt medveten om att denna beskrivningen endast beskriver psykisk ohälsa, inte datorer, jag försöker inte imponera med mina beundransvärt undermåliga teknologiska färdigheter. Utifrån att vår hjärna är datorn blir vår upplevelse av detta endast att vi känner depressionen och självmordstankarna och att vi medvetet kan kämpa emot. Men att stå emot bakgrundsprocesserna innebär i princip bara att medvetenheten kämpar emot kroppen, och den blir vårt enda skydd. Och om vi faller i slutändan, så är det för att viruset vann, inte för att det var vårt val. Ett virus som blir vår torterare, som utsätter oss för en kraftig fysisk och psykisk smärta som verkar ändlös. Och under dessa timmar, dagar, veckor och ibland månader av konstant tortyr viskar den kontinuerligt i vårt öra att det enda vi behöver göra för att det ska sluta är att ta livet av oss. Det är virusets enda löfte. Det viskar att vi ska sluta kämpa emot, att släppa taget – bara en sekund, så fixar viruset alla våra problem.
Det är en lögn såklart. Inga problem löses så, ingen smärta slutar och den smärta som våra nära och kära får ta över är tusen gånger större, och till skillnad från den vi burit på finns det ingen lösning på den smärta. Man kan inte fixa problemet när personen är död. Skillnaden mellan psykisk ohälsa och dödliga ”fysiska” sjukdomar (psykisk ohälsa är också fysisk, benämningen beskriver symptom, inte orsak, just saying) är att dessa berättar att de dödar dig i slutet. De lurar dig inte att tro du har kontrollen, att du bestämmer, eller att allt kommer lösa sig. ”Fysiska” sjukdomar slår ner som en väldigt tydlig fiende, psykisk ohälsa är förrädaren innanför våra gränser. Förrädaren som vänder oss från de viktigaste personerna runt oss, isolerar oss från de som kan rädda oss, tar över våra tankar och åsikter, stjäl vår framtid, och säger till oss att det är vi som vill detta. Den är sektledaren som får oss att vända våra vapen mot oss själva, för att de kommer leda oss till paradiset på andra sidan. Fast vid psykisk ohälsa är det mindre ”paradis” och mer ”det där stället som åtminstone inte kommer vara helvetet jag befinner mig i”.
På vilket sätt låter detta som ett val? Självmord är den enda dödsorsaken där man beskyller offret för sättet de dör på, för vad deras sjukdom gör med dem. Och visst, det är ju en rätt obehaglig tanke att vi kan få ett virus i hjärnan som vänder vår egen kropp emot oss och som får den att döda oss. Men jag börjar bli rätt trött på att anpassa mig efter vad som kan få alla som inte är sjuka att bli obekväma, medan jag ser virusets offer falla en efter en. Detta leder oss till problem nr 2:
Varför kallas detta fortfarande för ”självmord”? Själv + mord. Att säga att vi tar vårt liv och liknande är väl ändå inte helt fel, det kan tolkas som den fysiska mekanismen utan att inkludera vad avsikten är. Till skillnad från självmord, vars definitioner får mig att vilja skrika.
självmord
- (psykologi, sociologi) det att en individ (avsiktligt) dödar sig själv, vilket kan vara ett resultat av psykisk ohälsa (utdrag ur Wiktionary. Svensk ordbok har nästan samma, utan att nämna psykisk ohälsa).
Det är inte ofta jag saknar ord, det ska gudarna veta, men de säger att om du inte har något trevligt att säga så ska du inte säga något alls. Varje gång jag ger mig in i detta ämne har jag väldigt mycket jag vill säga, men tyvärr räknas 99% av dem som saker som inte borde sägas högt. Jag antar att citatet ”This is Sparta!” kan beskriva den bakomliggande känslan. Ta ett djupt andetag, höj dig över det och fokusera Lovisa, we talked about this.
Ordet självmord antyder, redan innan man läst definitionen, att personen i fråga vill eller ville dö. Låt mig göra något väldigt tydligt: Om du inte vill dö när du är frisk, om du inte vill dö när du mår bra, så vill du inte dö överhuvudtaget. Du är sjuk och om du bara väntar, hur ont det än gör, och söker den vård du behöver (och säger till vårdpersonalen att du anmäler dem om de inte gör som de ska, vilket är din rätt, bara för att göra en helt orelaterad och oskyldig minnesanteckning) så kan livet bli bra. Det är inte du som vill dö, det är din sjukdom som vill döda dig. Det finns inga självmord inom psykisk ohälsa, det finns bara dödsfall på grund av psykisk ohälsa eller suicid på grund av sjukdom. Om du inte tror mig, fråga varenda person som försökt vad de kände efter, det finns studier där man pratat med de som överlever och de säger samma sak: jag ångrade mig så fort jag inte kunde göra det ogjort. Detsamma gällde mig. Varje gång. Varför bli det så? Jo för att psykisk ohälsa stänger av den överlevnadsinstinkt som annars skulle räddat dig, fram tills ditt liv är i direkt fara och allt redan gått för långt. Och låt oss vara helt ärliga: vi vill inte dö, vi orkar bara inte leva i en smärta som verkar ändlös. Och vi förstår inte att smärtan inte är ändlös när vår hjärna övertygat oss att den varar resten av våra liv.
Problem nummer 3: vad i hela världen pratar alla om och varför säger de inte sakerna som behöver sägas?
Har du någon gång besökt en psykiatriker, psykolog eller sjuksköterska som har förklarat psykisk ohälsa (som har suicidrisk) som en vanlig läkare skulle förklarat en allvarlig sjukdom som kunde döda dig? Jag har mött en del som har pratat med mig om att situationen är allvarlig, men jag visste aldrig hur allvarligt det var – varken när jag kämpade och gjorde allt jag skulle var någon ärlig med mig, eller när jag precis skrivits ut från sjukhus. Det var alltid beskrivet som ”mitt val”. Jag visste inte att suicid inte är ett val om jag var utan rätt behandling (det känns ju som att allt är jag), att jag inte hade den kontrollen jag trodde jag hade, hur farligt det var för mig varenda gång jag blev sjuk eller att min sjukdom hade en dödlighet på upp till 20%. Då jag förlorat tre släktingar till suicid under 10 år har gjort den senare väldigt tydlig, att jag förlorat fler släktingar till konsekvenserna av dessa dödsfall har också gjort det väldigt tydligt vad suicid leder till i verkligheten.
Tro mig när jag säger detta: vad vi tror när vi är sjuka spelar ingen roll, för vi bestämmer inte hur de som älskar oss påverkas av vår bortgång. Det är inte vår rätt, det är ingenting vi råder över. Den är aldrig vad vi tror att den kommer vara när vi är sjuka. Kanske skulle behandlingens brister mildrats i våra sinnen om vårdpersonalen började prata om detta på samma sätt som om alla andra sjukdomar. En vän till mig gick till en läkare när hen var överviktig och läkaren sa ”Om du vill träffa ditt framtida barn så måste du ändra din livsstil nu.” Tänk om vår vårdpersonal sa ”Okej så läget är allvarligt och du kan dö om det förblir obehandlat, för suicid är inte ett val utan ett symptom på psykisk ohälsa. Men om du ger det tiden som krävs för att hitta rätt behandling, så kan du leva ett bra liv utan att det påverkar dig allt för mycket och vi kan få smärtan och lidandet att försvinna. Jag kommer inte ljuga: innan vi hittat rätt behandling för dig kommer behandling kännas som skit många gånger, och medicinerna kan ha kraftiga biverkningar, men om du vill kunna ta hand om dina föräldrar när de är äldre, om du vill leva ett långt liv med möjligheter och glädje så måste du gå igenom behandlingen. Om du vill att smärtan ska försvinna, om du vill kunna jobba, ha kul och om du vill leva, så gör du som jag säger.”
Om vi började prata om psykisk ohälsa på ett sätt som motsvarar hur farlig den kan vara om den förblir obehandlad (och gör så att läkare lyssnar mer etc. etc.) så kanske konversation om suicid börja handla om mer än ett dåligt och tragiskt ”val”, och psykisk ohälsa kan bli mer än ett populistiskt uttryck som politiker och andra kan använda för att framstå som att de bryr sig (utan att göra ett dyft såklart). Folk lider och dör varje dag och varje gång jag säger det högt till någon så tycker de att jag överdriver. Även en del av de som känner människor som tagit sitt liv. Det är dags att ta problemet på allvar nu, och kräva att alla andra gör det samma. Vi måste sluta anpassa sättet vi tänker och pratar om detta, och stå med ryggen rak inför vad vi upplever varje dag, faran vi lever i, smärtan som vi lever med och den smärta som alla andra får leva med om det inte bekämpas. Det är dags att göra de som vill gömma sig för ämnet något obekväma. Genom att vara öppna, realistiska, samlade och (lagom) ödmjuka kan vi säga som det är, utan att de kan avfärda oss som galna (läget är ju som det är…).
Jag uppmuntrar dig som läser detta att börja prata om suicid varje chans du får, och att inte sluta bara för att du är rädd att personen blir obekväm. Vi behöver inte skrika (än) eller vara för pushiga, men samtalen måste börja. Jag tror helhjärtat på att detta problem kan lösas och att det är värt att kämpa för. Jag tror att om vi alla börjar prata om det, kan det inte ignoreras längre. Vi är starka nog, kompetenta nog, erfarna nog, och gudarna ska veta att vi är envisa nog. Det är dags att sluta använda ordet ”självmord”; bortförklaringarna och den frivilliga blindheten slutar här. Denna tiden är vår.
Många kramar,
Gästbloggare
Missbrukaren
Publicerat: september 27, 2021 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, Missbruk, Samsjuklighet, Ylva Kristina Larsson Kommentarer inaktiverade för Missbrukaren
Vi har alla olika roller i livet.
Flera stycken.
”Mamma-roll”, syster, kompis, arbetsroll med mera så har vi vår fasta tillvaro, standard.
”Vad fan är hög standard?!?”
Det beror på ur vems perspektiv man ser.
Jag tänker på missbruk och beroende.
Misstänker att de flesta har en etsad ful syn av missbrukare generellt.
Utan att veta nånting om den målgruppen.
Jag har själv haft ett missbruk.
Men såg mej inte som en missbrukare.
Märkligt.
Hur ser en missbrukare ut?
Jag ville bara överleva.
Eftersom jag inte kunde leva.
Och jag levde genom olika substanser.
Överlevde.
Med livet som insats var gång.
Det tänkte jag aldrig heller på.
Jag tänkte bara ”nu”.
Att stå ut och överleva nu.
Och det gjorde jag.
Många krångliga år senare så gick ljuset upp och jag måste medge att jag klarat mej relativt bra.
Om nu nånting i ett beroende kan vara bra.
Men jag kom till insikt.
Jag såg hur en missbrukare såg ut.
Jag såg mej själv i ögonen.
Och nu sex år senare är jag en ”fri själ”.
Om jag håller mej hel och ren.
Det är ett heltidsjobb.
Så är också mina psykiatriska diagnoser och NPF problematik.
Så är också livet.
24/7 punkt nu
Det finns dolt missbruk.
Riskbruk.
Ja det brukas mycket men ingen brukar säga ett ord om detta problem.
Alla tiger skamset.
Eller dömer ovetandes.
Den här härvan måste redas ut.
Jag är mitt i att reda ut min egen härva.
Parallellt med det är min motivation att tillsammans med kommun och region nu reda ut kanske den största härvan i ämnet i ett projekt.
Ett projekt.
Där bemötande och samarbete är fokus i en personcentrerad omvårdnadsnivå.
Med brukaren i centrum.
Som det ju ska vara.
I detta fall missbrukaren.
Samsjukligheten.
Den är stor.
/Ylva Kristina Larsson
Det svarta hålet i offentlig vård för svårt traumatiserade
Publicerat: september 20, 2021 Sparat under: Övergrepp, Forskning, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Självskadebeteende, Trauma, Ulrika Westerberg, Våld 1 kommentar
Fysiskt våld, skev kvinnosyn med handlingar utan samtycke och bristen på adekvat vård formade mig under decennier. Min självbild tog sig uttryck i i stark ilska, ett omedvetet försvar och en ständig längtan efter kickar. Genom livet har kickarna bytts ut från sexuella äventyr till att köra bil i höga hastigheter och att provocera. Jag märkte inte att andra undvek mig och blev omedvetet ännu argare av det. Periodvis kollapsade jag ensam i min förortsetta utan vilja att be om hjälp, i rädsla för slutenvård som försämrar mitt tillstånd. Liksom andra med obehandlade trauman, triggad av otrygga förhållanden och otillräckliga talterapier blev jag inte bättre. Än mer nedslående var beskedet från en psykiatriker som erkände att det inte finns traumavård för komplex PTSD. Det specialistläkaren borde ha sagt är att det inte finns i OFFENTLIG vård.
Medicine doktor Gita Rajan har redovisat i sin avhandling “Sexual Violence: Epidemiology, Treatment and Access to Health Care”, att 45 000 personer eller fler sannolikt utsätts för sexuellt våld varje år. I sin avhandling lyfter hon även bristen på vård för sexuellt utsatta, är ett brott mot mänskliga rättigheter enligt Förenta nNationerna. Världshälsoorganisationen WHO menar att sexuellt våld är ett hälsoproblem av epidemiologisk storlek som kräver omgående insatser. Ett problem avsevärt större än pågående pandemi.
Visst, om du tar dig blödande till sjukhus får du akut hjälp och några samtal med psykolog. Det är i det icke akuta stadiet av sexuellt våld som rätt vård saknas, exempelvis när någon önskar ta livet av sig, självskadar eller uttrycker somatiska besvär. Har du tur får du hjälp med att dämpa symtom men orsaken upptäcks sannolikt inte om du saknar förståelse kring trauman eller undviker att berätta på grund av skam och skuld. Personalen har låga traumakunskaper och saknar även rutiner som enkäter på vårdcentralerna för att fånga upp det omedvetna. Inte heller finns det specialister i sexuellt våld i den offentliga vårdapparaten.
Jag kopplade inte mina depressiva besvär till det jag upplevde under uppväxten eller i det tidiga vuxenlivet som orsaker till mitt lidande. Inte ens våldtäkten och de sexuella övergreppen berättade jag om, för jag trodde inte det fanns något att berätta. Jag var övertygad om föreställningen att det som inte dödar, stärker. I villervallan av tankar och bortträngda känslor skyllde jag också på mig själv, att jag hade kort kjol, druckit alkohol och att jag inte var tydlig nog när jag sa ifrån.
När jag började söka hjälp i vården för utmattning som trettioåring frågade ingen vilken traumabakgrund jag hade utan fokus lades enbart på att dämpa mina symtom som deprimerad. Jag var terapiresistent och blev allt sämre. Efter en hjärnskakning orkade jag inte längre stiga upp ur sängen av djup utmattning liksom av att mjölksyran forsade i kroppen så fort jag rörde mig det minsta lilla. Flera läkare behandlade separata delar utan samordning och utan egen förmåga att leda mitt tillfrisknande uteblev återhämtningen.
Gita Rajan visar i sin avhandling att brist på rätt insats i vården kan resultera i att patienter återkommer ofta utan att bli bättre. Hennes studie pekar på att när sexuellt utsatta börjat söka hjälp i vården ÖKAR risken för självmord, i jämförelse med dem som inte söker vård. De hjälpsökande som drabbats av sexuellt våld hade kontaktat vården för olika besvär i snitt trettio gånger innan orsakerna, i form av traumat, uppdagades.
Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst, att jag måste ha överdrivit mitt lidande eftersom ingen verkade bry sig. När jag inte blev sedd och speglad ledde andras försummelse till en förstärkning av min negativa självbild. Jag höll allt inom mig och förstod inte att lidandet därigenom bibehåller status quo och försämras med varje adderat trauma. Kroppen glömmer inte och smärtan tar sig många uttryck. Ingen speglade mig i att det jag varit utsatt för är förfärligt eller i att de traumatiska upplevelserna kan ta sig uttryck i en negativ självbild, somatisk sjukdom, depression, självskada och självmordstankar.
Trots att jag vuxit upp utan diagnoser och hade ett utåt sett tryggt liv orkade kroppen till sist inte härbärgera de bortträngda minnena. Jag levde som om det förflutna fortfarande pågick och uttrycktes i hur jag tänkte och reagerade. Jag formade mitt liv som jag trodde det skulle levas och trots att jag hade dåliga erfarenheter av män föreställde jag mig att om jag var sexig, attraktiv och tillgänglig så skulle allt bli bra. Jag hade en syn på mig själv som formats av män och media, liksom en omedveten föreställning om mäns högre värde.
Även genom vårdens sätt att betrakta mig via en psykiatrisk diagnos – som idag är borttagen – försämrades jag pga. dess enögdhet. Enögdhet som att en vårdskada bortförklarades på grund av diagnosen. Psykiatrikern som erkände hur liten verktygslåda psykiatrin har, borde ha hänvisat till pågående forskning för att jag själv skulle kunna börja söka adekvat vård, på den privata marknaden. Ett sådant erkännande bör varje behandlande psykiatriker dela med sina patienter i stället för att uttrycka att hjälp saknas. Förtroendet för offentlig vård försvagas när den mörkar sina misstag och begränsningar liksom det gör oss drabbade försvagade i onödan.
Om vårdpersonal och medborgare är traumainformerade och har förstått konsekvenserna av obehandlade trauman sparas en ofattbar summa pengar liksom att människors lidande skulle minska radikalt. Hade jag mötts av adekvat vård som liten hade de redan på barnavårdscentralen skannat av och noterat mammas mående liksom pappas oförmåga att vara en bra far. På vårdcentralen hade de redan när jag var i tioårsåldern kunnat lägga ihop ett plus ett av de flera småolyckor som jag åsamkade mig själv. På kirurgen vid Umeå lasarett hade någon kunnat fråga sig varför jag kom med akut magvärk FYRA GÅNGER som jag till och med blev inlagd för när jag var tre, fyra och sex och åtta år gammal. Om en granne hade larmat polisen i stället för att göra hysch hysch åt att mamma blev slagen och ibland kom springande i panik av att pappa slog, hade socialen snabbare förstått och kunnat börja utreda. Om mamma inte hade haft föreställningen att hålla ihop familjen och att tiga var bättre än att skilja sig hade vår situation uppdagats redan tidigt i min systers och mitt liv. Om skammen av att mannen i familjen slog och förnedrade inte hade varit i vägen…
Om jag hade haft förmågan att uttrycka mig konkret om det som var galet i mitt liv hade jag larmat om våldtäkt, sexuella närmanden på arbetsplatser, blottare, trist kvinnosyn bland släktingar och så vidare. Om jag hade förstått hur summan av sexuella övergrepp, skitig kvinnosyn i familjen och av andra, att se någon annan riskera bli ihjälslagen, bo där bränder och social misär liksom våld är vardagsmat, uppleva dödliga naturkatastrofer och att vården inte klarar att vårda rätt, så hade jag insett att nervsystemet inte klarar en sådan belastning hur länge som helst och börjat göra något åt saken.
Jag funderar över hur de som utsatts för trauma och som inte sökt vård klarar sig mentalt. Har de återhämtat sig? Hur mycket längre tid tar det för en individ att skapa ett tillfredställande liv för sig själv och andra med obehandlat trauma? Hur många andra hinner de skada indirekt genom sina traumabeteenden? För mig tog det cirka femtio år. Ur bruttonationalproduktperspektivet blev jag en kostsam individ som hade kunnat presterat bättre på många sätt och bidragit till tryggare liv genom omedelbart stöd.
För vidare läsning en intervju med Gita Rajan här
/Ulrika Westerberg
Tänderna är en del av kroppen
Publicerat: september 13, 2021 Sparat under: biverkningar, ekonomi, Jonas Andersson, Medicin, Tandvård 1 kommentar
Hejsan igen!
Nu kommer jag ta upp ett ämne som jag tycker är så viktigt. Ska våra tänder vara en klassfråga och ska man behöva ta lån för att kunna ta hand om sina tänder? Jag förstår bara inte varför inte tandvården ska ingå i den vanliga vården och i högkostnadsskyddet. Jag anser att tänderna också är en kroppsdel så jag kan inte se någon skillnad här.
Kollar man bara inom vår målgrupp så är tandvården mycket viktig. En anledning är att våra mediciner verkligen förstör våra tänder, något jag själv har erfarenhet av. Jag kan bara säga tack till min tandläkare som hjälpte mig så att jag slapp att betala allt det som man hade gjort och som såg till att jag har fått protes både uppe och nere. Får man inte den hjälpen som jag fick så kan man fråga sig hur många av oss som får ta lån för att göra sina tänder.
Jag anser att man behöver informera mer om tandvårdskortet som finns till för personer som har mediciner som skadar ens tänder. Men det krävs mer – man måste ta bort skillnaden mellan tandvård och vanlig sjukvård. Skadar jag min höft och måste operera den så kostar det 100 kr per dygn när jag är inlagd. Men går en tand sönder så kan det kosta mig tusentals kronor. Jag hoppas att ni hör hur fel det både låter och är.
En skada är väl en skada så då kvittar det väl var skadan sitter, men tydligen är det inte så enligt våra styrande politiker. Det här är en fråga som vi alla måste gå ihop och arbeta för på olika sätt för att ändra på det. Det fungerar inte att vi har det så här längre.
Vad är det som gör att tandvården måste vara så mycket dyrare än den andra sjukvården i samhället? Min egen fundering är om den verkligen är så mycket dyrare material och behandlingar? Eller är det för att alla privatkliniker ska tjäna pengar på oss som redan har det dåligt ställt i vårt samhälle?
Beslutsfattarna måste verkligen börja tänka om. Vi kan inte försvara de här kostnaderna länge till och vi som ska ha så bra sjukvård i vårt land! Visst har vi en bra sjukvård men inte ett rättvist tankesätt när det gäller hur man tar ut olika avgifter för sjukvård och tandvård som det är nu.
Sen kan det gå så långt att en riktigt dålig tandhälsa kan gå över och bli somatiska problem också, det få vi inte glömma bort.
Jag börja tröttna på att allt ska delas upp i de här olika kostnadsfacken som hela samhället är uppbyggt på. Jag hoppas att det snart blir en ändring på det här med tandvårdskostnaderna och att de kan ingå i högkostnadsskyddet.
Med vänlig hälsning
/Jonas Andersson
Brukarmakt ger alternativ till medicin
Publicerat: september 6, 2021 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, biverkningar, Medicin, Psykiatri Kommentarer inaktiverade för Brukarmakt ger alternativ till medicin
Brukarmakt är ett så viktigt ord för oss inom brukarrörelsen och borde verkligen få en större plats inom psykiatrin. Idag anser många med rätta att det är näst intill omöjligt att påverka vården. Man erbjuds psykofarmaka punkt slut. Ingen terapi, inga alternativ.
Framför allt har antidepressiva läkemedel blivit stressade läkares viktigaste verktyg. Trots att Socialstyrelsen i första hand rekommenderar samtal och terapi vid depression så förskriver många läkare bara antidepressiva läkemedel.
Jag tänker att man i stället borde göra som inom prostatacancervården där patienten presenteras fyra olika behandlingsalternativ. Minst ett av alternativen skulle vara helt utan psykofarmaka, med fokus på terapi i stället.
Vi har mycket att lära av vårt grannland Norge. Där finns rätten till en medicinfri psykiatrisk vård inskriven i den norska patient- och brukarrättighetslagen och sedan den 1 juni 2016 ska vårdgivarna kunna erbjuda psykiatrisk vård utan medicin om patienten så önskar. Det var ett resultat av att fem patientorganisationer gick samman och tillsammans påverkade norska myndigheter och politiker att fatta beslutet. I Sverige bedrivs en liknande kampanj inom ramen för Föreningen alternativ till psykofarmaka och där deltar RSMH.
I Norge finns också ett helt annat tänk gällande utsättning av antidepressiv medicin. Patienternas utsättningsproblematik tas på allvar och den som slutar med antidepressiva kan bli inlagd på klinik för avgiftning och få hjälp med oro, yrsel, sömnproblem och självmordstankar. Svensk sjukvård saknar däremot helt rutiner för att hjälpa till i dessa situationer.
Verktyg för inflytande och brukarmakt saknas dock inte helt idag inom den svenska vården. I den svenska patientlagen (SFS2014:821) finns skrivelser om informerat samtycke. Det följs i hög grad inom den fysiska eller somatiska vården men tyvärr i väldigt ringa omfattning inom den psykiatriska vården. Redan idag ska man alltså vara överens om vilka behandlingsformer som ska vidtas och ”patienten ska få information om sin hälsosituation, de metoder som finns för undersökning, vård och behandling” och ”patienten ska även få information till möjligheten att välja behandlingsalternativ.”
Jag hoppas verkligen att vi inom en snar framtid ska komma till en situation där brukarmakt och rätten till medicinfri vård för patienter inom psykiatrin blir självklarheter.
/Barbro Hejdenberg Ronsten
Från patient till utbildare
Publicerat: augusti 30, 2021 Sparat under: Bemötande, brukarinflytande, coronapandemin, Jimmie Trevett, RSMH, utbildning Kommentarer inaktiverade för Från patient till utbildare
Vi – du och jag som har erfarenheter av psykiatrin besitter unika kunskaper och har en viktig roll att fylla som utbildare. Vi behövs för att bidra med våra erfarenheter av psykiatrin för att utbilda personalen inom psykiatrin genom brukarrevisioner och möten. Vi besitter viktiga insikter om hur vården ska bedrivas, hur människor borde bemötas och har ofta en expertis för att prata om biverkningar av mediciner, återhämtning och liknande.
Vi som har en egen erfarenhet av psykiatrisk vård känner till saker på ett djupare sätt. Det är viktigt både för oss själva och för andra att förvalta insikten om att vi har den här unika erfarenheten och kunskapen. Har man varit med om psykiatrin har man helt enkelt en bättre och djupare kunskap om den än om man inte har det.
Brukarrevision är en av flera möjligheter för tidigare patienter till att utvärdera och skapa ett lärande inom psykiatrin. För den som kanske är obekant med tillvägagångsättet så är en brukarstyrd brukarrevision en undersökning av verksamheter som ansvarar för vård, stöd eller service till personer med psykisk funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa. Undersökningen brukar bygga på intervjuer med brukarna som analyseras och sammanställs till en rapport som presenteras för ledning och personal, med förslag på hur verksamheten kan utvecklas.
Vi vill ha en psykiatri där patienten är medbestämmande om vården och utvecklingen inom vården. Det är en absolut nödvändighet med utbildning inom psykiatrin då det väldigt ofta finns brister i bemötande och man skulle även kunna tänka sig brukarutbildningar inom lite svårare områden såsom tvångsvård, suicidprevention och medicinbiverkningar.
Vi har sett påfrestningar på vården nu i coronatider och det har inte påverkat psykiatrin i någon positiv riktning. Det är dags att komma i gång igen med utbildningar och organisationer som RSMH behöver ta en viktig position och vara ledande i detta arbete.
Att hålla i utbildningar leder också till ett personligt växande. Att få möjligheten att använda sina erfarenheter, kanske bland de mörkaste i livet, av tvångsvård, medicinering eller psykiskt illamående. Dina erfarenheter kan bidra till att andra får chansen till att få en bättre upplevelse än kanske du fick av vården, eller lära av det som fungerade för just dig.
/Jimmie Trevett
Utfasning av mediciner och coronasommar
Publicerat: augusti 23, 2021 Sparat under: Anne-Sofie Höij, biverkningar, coronapandemin, Depression, ekonomi, Medicin, pandemi Kommentarer inaktiverade för Utfasning av mediciner och coronasommar
Det har faktiskt varit en ovanligt bra sommar i år, trots att jag haft väldigt ont och skakningar som jag inte vet vad de orsakas av. På grund av covid-19 har jag inte heller kunnat träffa mina barn i Stockholm och det är ju en sorg. Vi är visserligen vaccinerade alla tre men det är ett riskmoment att åka tåg, flyg eller buss för mig dit eller för dem hit.
Katten pojken och jag har varit ute mycket i sommar. Han har gått ut och in som han har velat och jag har ätit frukost och intagit förmiddagskaffe, lunch och middag utomhus. Jag har odlat, men har misslyckats med luktärter, krasse, sockerärtor och vaxbönor. De angreps av ohyra och jag vägrar använda gifter, men övriga blommor har klarat sig.
Jag har inte ätit ute på restaurang heller utan de dagsutflykter jag brukade göra med färdtjänsten har jag inte vågat mig på så det har varit en ensam sommar.
Jag har i alla fall pratat med min dotter varje dag i telefon och minst ett par gånger i veckan med min yngsta dotter och ibland använder vi Facetime. Sen har jag en bästa kompis och en vän som jag pratar med varje dag och det gör att jag inte känner mig så ensam.
Semester hemma är ingen nyhet för mig som låginkomsttagare. Vi är många som har det som alternativ så det har jag hunnit vänja mig vid. Men det är synd att sommaren snart är slut för det är då jag mår som bäst.
Nu kommer ju hösten med höstdepressioner och mörker och jag har fått ta bort en hel del psykmediciner eftersom de misstänker att de framkallar skakningarna, bland annat Risperdal och Sertralin, så jag är lite orolig för hur jag ska hantera mitt psyke i höst och i vinter. Nu ska jag ju få hjälp att trappa in något annat snart och jag hoppas och vill att det ska gå bra. Det är ju så med många psykmediciner att det tar långt att trappa ner från 200 mg per dygn till noll för det finns många biverkningar med att sluta med dem.
Jag är faktiskt oroad men inte rädd efter att ha ätit psykofarmaka sen 1953. Jag har upplevt upptrappning och utfasning av preparat flera gånger. Och att jag måste se över den dos jag ätit fram tills idag är kanske inte så konstigt för den dosen har jag haft sedan 1999. Ibland tycker jag att psykläkarna och även andra läkare kunde överväga att se över och byta ut medicin lite oftare för alla mediciner som har verkat har också biverkningar.
Annars mår jag bra, utöver ryggvärken, men är man reumatiker med diskbråck så är man ju. Jag ser fram emot att coronasmittan ska minska så att man vågar att träffa folk. I dagsläget har jag munskydd, visir och glasögon när jag går utanför dörren fortfarande, för säkerhets skull. Det tycker jag nog att du också ska överväga för tyvärr är det inte smittofritt ännu, om det någonsin blir det.
Tipset som jag vill ge till dig och andra är att göra vad du kan för att förstora det som är bra i vardagen. Det tror jag att du kan må bättre av, liksom jag.
Ha det så bra som du kan och var rädd om dig.
/Ann Sofie Höij
Låter du din diagnos hindra dig?
Publicerat: augusti 16, 2021 Sparat under: Caroline Nilsson, Diagnos 2 kommentarer
På sista tiden har jag funderat en del på de neuropsykiatriska diagnosernas vara eller inte vara. Här ingår autismspektrumtillstånd, ADHD, Tourettes syndrom och ADD och eventuellt några ovanliga diagnoser.
Förr i världen fanns inte diagnoser, vilket nog var mestadels negativt, men inte enbart. Idag kan det ibland verka på andra hållet, det vill säga att man kanske får en NPF-diagnos lite väl lättvindigt. Självklart ska man få en diagnos efter att en grundlig utredning gjorts av professionell personal och man uppfyller kriterierna, så man får RÄTT hjälp och kan fungera i vardagen och i samhället. Dock tycker jag det är viktigt att komma ihåg att allt avvikande inte är diagnos. Bara för att ett barn är väldigt aktivt innebär det inte per automatik att det har ADHD för att ta ett exempel och man bör inte använda diagnosernas namn med för stor nonchalans.
Det är viktigt att komma ihåg att ha svårigheter med vissa saker kan ha många orsaker till exempel kanske att man kom till världen genom en svår förlossning, genetiska faktorer, uppväxt, anknytning, olycka/skada som ger kroniska men, små udda beteenden/avvikelser, så stora avvikelser att kriterierna för en NPF-diagnos uppfylls och eventuellt andra anledningar. Ofta är det inte en utan flera anledningar och ibland verkar de överlappa. Därför är det så viktigt att personer med expertis och erfarenhet inom området gör utredningarna och att de verkligen ”vänder på alla stenar”. Att få fel diagnos kan bli förödande.
Därtill kan man ha låg självkänsla (hur man ser på sig själv – sitt eget värde) och/eller lågt självförtroende (kopplat till prestation). Det är definitivt ingen diagnos. Däremot kan detta var mer vanligt förekommande hos personer med NPF-diagnos eftersom vi redan från början ofta känner oss annorlunda än gemene man.
Något jag vet av egen erfarenhet är att det är lätt att låta diagnosen hindrar en och tro att det är en massa saker man inte kan utföra på till exempel en arbetsplats utan att faktiskt ha provat och därför hittar få jobb att söka. Medaljens baksida. Det kan också vara så att omgivningen inte tror på en. ”Du som har diagnos kan väl inte göra det där”. Då är det viktigt att våga säga ifrån och förklara.
Enkelt uttryckt får man en NPF-diagnos för att man uppfyller ett antal kriterier i en manual. Därmed inte sagt att man inte kan träna upp de svaga sidorna och ofta är vi duktigare än gemene man på vissa saker och så vitt jag vet är det enbart vid vissa former av autism som intelligensen är nedsatt.
Om man tar arbetsmarknaden som exempel – den är tuff i dagens samhälle, men om man verkligen får chansen att prova ett jobb till exempel genom praktik först, brukar det vara så att man upptäcker att man kan/klarar mer än man tror. Ofta låter vi rädslan hindra oss och kanske även diagnosen om vi har en sådan.
Ofta sitter begränsningarna enbart i huvudet, det vill säga man tänker och tror att man inte kan vissa saker på grund av sin diagnos och man har kanske låg självkänsla och/eller lågt självförtroende. Man har kanske fått en kommentar om att man inte kan och den har satt sig som en tagg. Man måste få prova och få misslyckas. ”Upp på hästen igen!” Det är så man lär sig! En del säger inte misslyckande utan kallar det för erfarenheter. När man väl lärt sig något nytt så ”växer” man.
Givetvis bör man inte göra saker som känns övermäktiga eller saker man provat massor med gånger, där det helt enkelt inte går och man börjar ledsna. Så var det för mig när jag skulle ta ett simmärke som barn. Jag fick ge upp och det är okej ibland. Naturligtvis ska man ta hänsyn till att en diagnos gör att man inte klarar av vissa saker och att vissa saker tar längre tid att lära sig än för de utan diagnos.
Tyvärr är samhället inte så tillåtande alla gånger för oss med NPF-diagnoser. Det är bättre än det har varit historiskt, men vi har en lång bit kvar till att det blir riktigt bra. Trygghet, tillit och en tillåtande miljö är väldigt viktigt när man ska lära sig något nytt, inte minst när man har en NPF-diagnos.
Learning by doing!
//Caroline Nilsson
Ge vårdtagaren makten över vården
Publicerat: augusti 9, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Psykiatri Kommentarer inaktiverade för Ge vårdtagaren makten över vården
Regeringen har gett Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och 22 andra myndigheter i uppdrag att inkomma med underlag till en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Uppdraget ska slutredovisas senast 1 september 2023.
Jag har vid det här laget gett upp hoppet om ett i närtid omvälvande paradigmskifte inom psykiatrin och den psykiatriska vården (trots att bland annat FN starkt förespråkar just ett sådant paradigmskifte). Att psykiatrin – under det enorma trycket från läkemedelsindustrin – ska börja betrakta och behandla psykisk ohälsa som i första hand ett psykosocialt fenomen är alltså inte att vänta den närmsta framtiden. Det innebär att RSMH måste anta en annan strategi för att, så långt det är möjligt, tillgodose brukarnas behov och rättigheter.
Min käpphäst i den diskussionen är att makten så långt det bara går ska överföras från vårdgivaren till brukaren. Något vetenskapligt underlag för ”evidensbaserad vård”, som är jämförbart med det som ofta kan uppnås inom kroppssjukvården, existerar inte inom psykiatrin. Ohälsan innefattar långt fler aspekter, än kroppslig sjukdom normalt gör, och berör i princip alltid brukarens hela livssituation, inklusive sociala, psykologiska, biologiska, kulturella och ekonomiska frågor. Det betyder att varje brukares situation och behov är unika för just honom eller henne. Standardmodeller för behandling blir därmed i stort sett alltid missriktade och klumpiga.
RSMH bör arbeta hårt för att den psykiatriska vården uppfyller vad som stadgas i både hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen, nämligen att brukaren ska ha rätt att välja den behandling han eller hon föredrar, inom ramen för ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Psykiatrin bör alltså erbjuda ett smörgåsbord av behandlingsformer, som brukaren kan välja bland. Det är sannolikt den effektivaste metoden för att överföra makt från vårdgivaren till brukaren. Sannolikt är det också det bästa sättet att åstadkomma goda behandlingsresultat.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.