30 år som återfallsfri!

Snart firar jag 30-årsjubileum som återfallsfri, då det var sista inläggning i Uppsala mitt under studietiden. 

Vägen har varit lång, samtidigt som det också har gått fort, känns det som – nu efteråt med facit i hand! Inte kunde jag lova på rak arm, den dagen jag fattade beslutet, att aldrig mer bli inlagd … 

Min taktik har bland annat varit som så att jag köpte en årskalender, och bläddrade fram till den 25 november …1994, där jag skrev återfallsfri – och målet då, var alltså att klara av ett år i taget. 

Och så har jag gjort, varje år, sedan dess och än idag. 

Jag har också fått acceptera att medicin måste man ha, om inte mycket så lite grann, bara så att man har något slags skydd i sig, som min läkare uttryckte det hela. 

Det har också gått åt pengar, i klarspråk: mestadels till min stora hobby, bowling. Det är inte gratis att bowla, men det behövde jag väl inte säga? Eller!? 

Det verkar som om till exempel Försäkringskassan utgår från att jag ska kunna återhämta mig, med en tom plånbok!!? Vilket är helt absurt!! 

Med det menar jag att det borde finnas någon form av återhämtningsbidrag, alltså avsatta pengar för att bekosta återhämtning! 

Jag ska även nämna min andra stora livlina genom åren: Jag blev engagerad i RSMH, som jag egentligen också kom i kontakt med genom en slump. Kamratstödet där och mina förtroendeuppdrag, bland annat som sekreterare, har varit till stor hjälp. Jag har kommit på att det mesta i mitt liv har hänt av en slump! 

Upplysningsvis, kan jag avsluta med att berätta att denna lilla bloggtext har jag suttit och knåpat ihop under tiden som jag sitter och ”hänger” i bowlinghallen. Vilket jag gjort i 26 (!) års tid. 

Så. Återhämtning är möjlig: med lite tur i livet, och man får komma in meningsfulla sammanhang och absolut med hjälp av pengar, i klarspråk! Glöm aldrig det! 

Trevlig höst! 

/Khai Chau