Vad kan vi göra för att du ska må bättre? Del 1 

Publicerat: juli 3, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Fredrik Gothnier, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Terapi, Vård |1 kommentar

Detta är del 1 av 2 i Fredrik Gothniers betraktelse över svensk psykiatri och samhälle. Åsikterna grundar sig på läst forskning, kontakt med personal inom vård och Haninge kommun, kontakter med politiker, samtal med brukare, egenupplevda erfarenheter och egna tankar om samhälle och psykiatri. 
 

Psykiatrin i Sverige utgår från symptombehandling och olika former av behandlingar utifrån det. Läkaren bestämmer om insatsen är rätt utifrån evidensbaserad behandling. Fokus på symptombehandling gör enligt min mening att psykiatrin förlorar fokus på sitt uppdrag som borde handla om hur man får människor att må bättre. Min åsikt är att det är en dålig idé att försöka göra om psykiatrin så att den byggs utifrån en modell som somatisk vård. Dels för att alla patienter reagerar olika på samma medicin och dels för att expertkunskaper inte finns inom psykiatrin i Sverige. Det finns bara vissa behandlingar och terapier. Det är kunskap som alla psykiater kan skaffa. Och ingen terapi är typisk för schizofreni eller andra diagnoser med något undantag. Det svåra med en annan modell är att det är svårt att hålla vårdprogram för fler diagnoser i huvudet. 
 

Individanpassa åtgärder! 

Min syn är att psykiatrin borde utgå från frågan ”Vad hjälper den här personen att må bättre?”. Och sedan individanpassa åtgärder utifrån detta. Enligt min syn utgår psykiatrin I Sverige från en stuprörsmodell att all behandling skall ges på samma sätt till alla och utgår från en inlärd syn på att patienten är sina symptom. Denna bild lärs ut på läkarlinjen och utgår ifrån svårigheter i patientens liv. Sedan behandlas symptom (i allmänhet med mediciner) och med minskade symptom lyckas behandlingen. Minskar inte symptomen ökas medicindosen och/ eller ny medicin provas ut. Hjälper inte medicinen tas den inte bort utan har all medicinering provats, inget hjälper, kvarstår medicineringen i något syfte som för mig är obekant. Ibland kombinerat med andra metoder. 

Enligt min åsikt är synen på psykiatripatienten som något avvikande och fel föråldrad. Jag läste om synen på psykiatri och patient på 1700- och 1800-talet. Där var läkarens roll att lära ”dåren”  hur man uppför sig och beter sig. Senare var rollen ofta densamma men att det tillsköts behandlingsinsatser. Jag fick berättat för mig att det cirka 2016 kom studier som visade att de med psykisk sjukdom har samma behov av kärlek, omtanke och sex som alla andra. För mig är detta självklart, men synen på psykiatripatienten hos många inom psykiatrin är ändå att det i bemötandet kan finnas uppfostringsinslag. Patienten ska tillsägas eller med höjda röster ifrån personalen tvingas att rätta in sig i ledet snarare än att denne ska pratas tillrätta. Att fråga en läkare ”Har ni bra vård här?”, och få svaret ja. Att sedan fråga ”Vad tycker patienten?”, och få höra det vet jag inte, dem har jag inte tillfrågat förekommer fortfarande. 

Se patienter som medmänniskor 

Psykiatrin borde vara en lärandeorganisation där synen på patienten är som medmänniskor som man vill hjälpa få det bättre. I varje enskilt fall borde man fråga ”Hur?”, för att sedan diskutera vad man kan göra som kan ge patienten ett bättre liv. Den frågan är för mig självklar. Det finns personal som borde utbildas dels i människosyn och dels bemötande, och psykiatripatienter bör ses som människor i behov av hjälp. De är inte sina diagnoser.  

Och patientens syn på behandling spelar störst roll. Den lärande organisationen borde sedan utbyta erfarenheter i av hur kan vi hjälpa på bästa sätt. Det finns olika sätt att lära och uppfostra. Dels att lära ut genom att skrämma och/ eller pressa (genom auktoritet) och genom att tala med den man ska uppfostra. Samtal kan få patienten att göra något för att den tycker det är rätt. Den första modellen (skrämma/pressa) används skrämmande ofta inom psykiatrin. 

Enligt mig erbjuder psykiatrin idag bara specifika behandlingar för specifika grupper. Och möjlighet att få justering (individanpassning) är inte möjligt. (Likformiga insatser är galenskap då alla psykiatripatienter reagerar olika på samma medicin. När det gäller evidens ska även brukares kunskap och åsikter beaktas. Det görs för lite i den svenska psykiatrimodellen och de ifrågasätter inte om de gör rätt saker. I det innefattas om andra insatser borde bedrivas. Och frågan om livskvalité diskutera överhuvudtaget inte inom psykiatrin. 

Avstår från att studera och arbeta 

Vi har dessutom ett bidragssystem som ger personer med svårare psykisk ohälsa väldigt låga inkomster (läs: de blir fattiga) och de får inte studera, ofta inte arbeta (i praktiken finns risken att inkomsten inte räcker till om patienter studerar eller arbetar och då avstår många från detta för att få bidrag). När tillvaron inte går ihop hänvisas de ofta till kommunen. Kommunen erbjuder möjligheten att besöka träfflokaler och det går att ansöka om boendestöd och särskilda boenden. 

Brukarens vardag består ofta av mediciner, möten med Försäkringskassan, socialtjänsten, psykiatrin, och samtal kring insatser, mediciner och mående. Det samtalas ofta om mediciner och mående. 

Inte alla har familj, sexliv eller partner. Och på grund av dålig ekonomi, inte få studera, att inte få arbete eller sysselsättning har de svårt att bryta spiralen och kan bli isolerade. 

I nästa del (publiceras på fredag 7 juli) ska jag ge några förtydligande exempel på vad jag menar. 

/Fredrik Gothnier 

---