När livet skaver

Denna gång vet jag knappt i vilken ände jag ska börja. Det jag vet är att kartan ritas om sedan jag bestämde mig för att skriva ett inlägg om kroppsterapi, så det kommer handla om något helt annat – när livet skaver.

Självklart ställer pandemin till det för oss på alla håll och kanter, men det som jag tänker berätta om och som nyligen hänt och som jag försöker ta mig upp ifrån hade kunnat hända utan pandemi. Det har hänt förr, men denna gång var det på ett annat sätt. Låt mig berätta!

Jag är vanligtvis en väldigt aktiv och driftig person som ofta inte tycker saker går fort nog, på gott och ont. ”Det borde hänt igår”. Plötsligt blev det för mycket. Jag tappade gnistan och orkade och ville nästan inte göra någonting. Detta har hänt förr, men denna gång blev jag dessutom vilsen på vad jag ville i mitt liv, förutom att försöka få ett jobb igen. Jag tyckte slösat bort mitt liv hittills. Ett depressivt tillstånd. Tungt!

Dessutom har pandemin självklart en viss inverkan. Jag har faktiskt inte svårt att acceptera den, men den gör att vardagen blir annorlunda. Jag och många andra behöver ändra våra rutiner. Det känns jobbigt ibland.

Jag hade svårt att tåla andra människor. Den enda kontakt som fungerade med omvärlden vara i princip att handla mat och medicin, prata i telefon, maila och sms:a. Tyvärr blev jag inte så trevlig heller alla gånger. Jag som annars är vänlig, så länge folk är vänliga mot mig.

Jag var tvungen att stänga av omvärlden nästan helt, gå in i min egen bubbla och skala bort så mycket jag kunde. Egentligen borde jag lagt mobilen mer åt sidan för att vila hjärnan, men det klarade jag tyvärr inte av.

Jag var hjärntrött och det hänger i litegrann fortfarande. För mig innebär det att hjärnan tagit in för mycket intryck och stimuli under lång tid. Jag är vetgirig, vill veta, lära mig och prova nytt mest hela tiden. Jag letar ”överallt” och tror jag missar något annars… Här spelar även mina tvångstendenser in som jag har på grund av Aspergers syndrom. Jag förstod tyvärr inte att allt jag tar in och deltar i påverkar mig på något sätt. Nyheter, samtal, med mera. Här måste jag sålla hårdare. Vad behöver jag, vad vill jag och vad orkar jag? De frågorna jag måste jag ställa mig ofta. Internet är bra och viktigt, men samtidigt en energi- och tidstjuv. Rätt använt erbjuder det mycket bra, men det är jätteviktigt att sålla, så man inte drunknar i all information som finns där.

En annan parameter som orsakat mitt sökande är ensamhet, men den har varit omedvetet för mig fram tills ganska nyligen.

Dessutom är jag högkänslig, vilket betyder att jag tar in stimuli och andra människors känslor lättare än gemene man. Det gör att min hjärna fort blir trött och därför bör jag undvika folkrika miljöer som till exempel köpcentrum och mingel. Dock är det ingen lösning att dra mig undan människor. Istället behöver jag söka mig till platser där jag trivs och mår bra och i bästa fall kan växa som människa. Mötesplatser för daglediga i till exempel församlingar är ofta passande för mig.

Det positiva med pandemin är att man får tid att stanna upp och reflektera. Det hjälper i alla fall mig lite grann. Jag är van vid det sedan tidigare då jag varit arbetslös och sjukskriven i perioder, men det blir en annan sak när det mesta i samhället sätts på paus och väldigt många sitter i samma båt.

En annan faktor som spökar oavsett pandemi eller inte, men pandemin förvärrar det mycket, är min arbetslöshet och svårigheten att komma in på arbetsmarknaden igen och få arbeta med det jag kan och vill – administration. Arbetsförmedlingen hjälper till på sätt och vis, men lämnar mer att önska och arbetsgivarna behöver bli bättre på att ta emot personer med funktionsnedsättning.

Hela samhället behöver jobba ännu mer med att informera om olika funktionsnedsättningar och erbjuda oss med funktionsnedsättning fler möjligheter, främst på arbetsmarknaden.

Nu känner jag att jag är på rätt väg igen och har fått till mig nya tankar bland annat med hjälp av en ny samtalskontakt – en diakoniassistent i Svenska kyrkan. Fast jag har mycket kvar att jobba med, inte minst att hitta ett jobb igen.

Jag håller inte för det höga tempo jag tvingat mig att hålla i massor av år och ibland är det bra att vänta och vänta in. Bida sin tid som det så fint heter.

/Caroline Nilsson


One Comment on “När livet skaver”

  1. Ewa Gustafsson skriver:

    Mycket bra skrivet!

    Skickat från min iPhone


Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s