Sahlgrenska tar steget fullt ut

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAHär på Sveriges framsida – som också kan beskrivas som psykiatrins baksida (Valiumkusten m.m.) – tycks man nu ha tagit steget fullt ut mot en helt biologiserad psykvård.  Det har funnits många tecken de senaste åren, och vid två möten i det brukarråd där jag deltar har ordföranden/sjukvårdsrepresentanten tydligt deklarerat, att ”vi befinner oss i en medicinsk verksamhet som bygger på naturvetenskap, och vi måste hålla oss till evidensbaserade behandlingsmetoder”. Att psykiatri egentligen är en beteendevetenskap, och att ”evidensen” i sådan vetenskap i princip alltid grundar sig i subjektiva tolkningar, har man med en enkel, språklig manöver suddat bort. Likaså att ”evidens”, enligt Socialstyrelsens normer, står på de tre benen (1) bästa tillgängliga forskning, (2) professionens erfarenhet och (3) brukarnas erfarenhet och önskemål.

Jag skall ge några exempel på biologiseringens konsekvenser:

Ökat förmynderi och ”expertvälde”
I en biopsykiatrisk vårdmodell är läkare och personal ”experter” på den ”sjukdom” patienten lider av. Brukaren hamnar per automatik i underläge, som ”lekman” i fråga om sin egen ohälsa. I det socialpsykiatriska perspektivet möts i stället två jämbördiga individer (subjekt) i ett samtal om vad som i grunden är allmänmänskliga krisreaktioner. Brukaren blir ”experten” på sin egen situation, medan behandlaren blir katalysatorn för att locka fram och härbärgera de upplevelser och händelser, som kan ha skapat ohälsan.

Ökad subspecialisering
Självklart är det bra om vårdpersonalen har goda kunskaper om de olika symptombilder som förekommer. Kanske är det t.o.m. motiverat, att viss personal har specialiserad kunskap i särskilt karaktäristiska syndrom. Samtidigt är det ett faktum, att all psykisk ohälsa har många gemensamma drag, att symptombilderna gränslöst lappar över varandra och att symptombilden hos den enskilda individen ofta varierar över tid. Vid psykisk ohälsa kan man därför inte, som vid kroppslig sjukdom, hävda att man har med skarpt avgränsbara ”sjukdomar” eller ”diagnoser” att göra. Ändå är det med just en sådan biologiserad ”sjukdomslära” man motiverar subspecialiseringen!

Ökad centralisering
Många, lokalt placerade och ändå subspecialiserade mottagningar skulle kräva långt större resurser än vården har till förfogande. Man tvingas då väga geografisk tillgänglighet mot specialisering, och i den matchen prioriterar Göteborgspsykiatrin nu alltså den biologiserade specialiseringen, med påföljd att lokala mottagningar läggs ned. Resvägarna till stora, centrala enheter ökar påtagligt för psykiskt bräckliga människor.

Försämrad behandlingskontinuitet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset organiserar nu psykiatrin med kroppssjukvården som förebild. Det innebär att personal och mottagningar delas in efter sina ”expertfunktioner”. Konkret handlar det dels om olika, specialiserade mottagningar och dels om en uppdelning efter ohälsans allvarlighetsgrad. Patienter med ”lättare ohälsa” eller med ”stabilt tillstånd” hänvisas till primärvården (vårdcentralerna), som inte alls har resurser att svara mot behoven. De patienter som finns kvar i specialistvården tvingas upprätthålla sina kontakter via en nystartad telefonsluss, ”Kontaktpunkt Psykiatri”, som, trots att den inte bedriver någon som helst behandlingsverksamhet, själv förväntas klara 80 procent av de inkommande ärendena.

Resultatet av denna uppstyckning av verksamheten blir att patienterna aldrig kan räkna med långsiktiga och kontinuerliga behandlingsrelationer. Dessutom riskerar de att gång på gång falla mellan stolarna, dvs. att de olika vårdenheterna bollar patienterna mellan sig, utan att ta ett helhetsansvar.

Minskade möjligheter till psykoterapi
I den pågående processen skärs med jämna mellanrum ett antal psykologtjänster bort från organisationen. Möjligheten att få samtals- eller psykoterapi, och terapiernas längd, minskar steg för steg. I slutenvården finns t.ex. snart inga psykologer kvar alls.

Med sitt brukarperspektiv, och sin mångåriga, socialpsykiatriska förankring, borde RSMH skarpt protestera mot den pågående totalbiologiseringen av psykiatrin. Den är särskilt tydlig här i västra Sverige, men den fortgår sedan minst ett par decennier i hela landet.

/Hannes Qvarfordt


Få vårdplatser leder till onödigt tvång

För en tid sedan drabbades en bekant till mig av det värsta som kan hända en förälder. Hans son tog livet av sig. Självmordet hade förgåtts av flera försök att komma i kontakt med vården för att sonen skulle få den hjälp han så väl behövde, men den hjälpen kom aldrig. Idag är platserna så få att endast de som bedöms som mycket självmordsbenägna läggs in och i vissa fall alltså inte ens de…

RSMH har sedan starten 1967 verkat för att människor med psykisk ohälsa ska ha ett eget boende, en meningsfull vardag och vara en del av samhället, inte låsas in på institutioner. Men det finns inget motsatsförhållande mellan den hållningen och att vårdplatser finns för de som är allvarligt psykiskt sjuka. Idag finns lite drygt en av nio slutenvårdplatser kvar jämfört med 1970-talet. Och kanske är det så att en del av dem som söker sig till psykakuten inte ska läggas in, men inte sjutton ska de lämnas vind för våg med ett recept i näven heller. Det måste finnas alternativ i form av mer omfattande öppenvårdskontakter som möter upp när människors psykiska hälsa sviktar. Som verkligen möter upp, som kontaktar, som gör en långsiktig plan och som följer upp. Så att ingen blir ensam med sin sjukdom och till slut så dålig att det enda alternativet är tvångsvård. Eller istället i desperation tar sitt liv. Vi har fått en absurd situation där människor som begär att få vård nekas den tills de blir så dåliga att de blir intagna med tvång. Samhället slösar med både människor och pengar.

Idag arrangeras Ångestparaden av Fountain House Stockholm för att rikta fokus på psykisk ohälsa. RSMH deltar i paraden under parollen Bryt ensamheten, gör det du också! Vi ses på Medborgarplatsen klockan 16.30 och vandrar till Kungsträdgården. I Kungsan är det aktiviteter hela eftermiddagen fram till ikväll.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH