Ett självförvållat underbetyg för Sverige 

En av årets viktigaste rapporter har nu kommit från Institutet för mänskliga rättigheter. Läs den på institutets hemsida->.

Det svenska Institutet för mänskliga rättigheter inrättades så sent som år 2022. Institutet ska fullgöra de uppgifter som en oberoende nationell mekanism har enligt artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).  

RSMH har medverkat i den rapport som är institutets skriftliga bidrag till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättnings granskning av Sverige 2024 och som publicerades i dagarna. Institutets rapport återspeglar inte alla Sveriges utmaningar och förbättringsbehov inom tillämpningsområdet för CRPD men RSMH välkomnar att flertalet av våra synpunkter tagits med.  

Trots att Sverige är ett rikt land med en historia av inkludering av personer med funktionsnedsättning uppfyller landet inte sina skyldigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Civilsamhällesorganisationerna rapporterar gemensamt att implementeringen av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning står stilla eller till och med går tillbaka, men politikerna verkar ha fastnat i en retronostalgisk bild av Sverige som ett föregångsland för funktionsrätt. Denna felaktiga uppfattning är en rejäl stötesten för genomförandet av människorättsperspektivet i lagstiftning och politik. FN:s rekommendationer för genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ignoreras för det mesta, och revidering av lagstiftning till konventionen kommer främst från EU, inte från nationella initiativ i Sverige. 

Nu år 2024 har det gått 15 år sedan CRPD trädde i kraft i Sverige. Varken i lagstiftning, policy eller praxis har förtydligandet om vad mänskliga rättigheter är för människor med funktionsnedsättning fått något större genomslag.  Den samlade funktionsrättsrörelsen, inklusive RSMH, delar bilden att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning snarare backar.  

Det paradigmskifte som konventionen bär med sig har alls inte satt sig generellt i den svenska verkligheten och flera av de allmänna åtagandena och specifika rättigheterna är ännu inte implementerade eller förverkligade. Det gäller exempelvis människors möjligheter till självbestämmande, delaktighet, hälsa, utbildning, arbete, fritid, demokrati och frihet. Levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i Sverige är fortfarande generellt sämre än för den övriga befolkningen. Utbildningsnivåerna är lägre, arbetslösheten är högre, den ekonomiska utsattheten är större och den fysiska och psykiska hälsan är sämre. Tillgången till individualiserat stöd är begränsad och förutsättningarna för reellt självbestämmande och fullt deltagande i samhället brister. Individens fulla rättskapacitet är inte fullt ut säkerställd och personer med funktionsnedsättning utsätts fortfarande för olika former av tvång och begränsningar i vård och omsorg. Sedan kommitténs senaste granskning 2014 har de ojämlika levnadsvillkoren ökat på flera områden och diskriminering rapporteras i högre utsträckning. Trenden är tydlig, men oförsvarbar. 

Inom områden som bostad, utbildning och sysselsättning utgör strukturer som är segregerande till sin karaktär fortfarande betydelsefulla delar i de system som syftar till att möta behoven hos personer med funktionsnedsättning. När det gäller särskilda boendeformer finns det i en del verksamheter tydliga institutionella drag, bland annat i form av tvång, begränsningar och våld. Samtidigt saknas en diskussion om systemens utformning utifrån ett rättighetsperspektiv. Personer med funktionsnedsättning vittnar också om en delvis återgång till den medicinska modellen, där personens egna behov, intresse och rätt till självbestämmande inte respekteras utan individen tvingas ensidigt anpassa sig till institutionen former och utbud. Inom socialförsäkring och funktionshinderstöd ställs krav på omfattande medicinsk bevisning och personer med funktionsnedsättning beskriver upplevelser av att känna sig misstrodda, misstänkliggjorda och som en belastning, snarare än att bemötas som personer med rättigheter och kapacitet att ge värdefulla bidrag till samhället.  

Sverige behöver höja ambitionsnivån i arbetet med att genomföra CRPD och i betydligt högre utsträckning än idag arbeta strukturerat och systematiskt för att säkerställa rättigheterna. 

RSMH har belyst hur det bristande genomslaget för CRPD i lagstiftning och rättstillämpning ser ut för de vi organiserar och andra med funktionsnedsättning i Sverige i att det: 

• saknas ett sammanhållet strategiskt arbete för att genomföra konventionen,  
• finns stora brister avseende delaktighet och principen om barnets bästa,  
• förekommer utbredd användning av psykiatrisk tvångsvård och brister i det förebyggande arbetet, användning av tvångsåtgärder och bristande möjligheter till självbestämmande i den psykiatriska tvångsvården, bristande rättssäkerhet och kontroll i den psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatriska vården, tvångsåtgärder och våld på de statliga ungdomshemmen,  
• råder bristande likvärdighet i tillgången till insatser, ojämlikhet i hälsa och bristande tillgång till vård och hjälpmedel, brister i den psykiatriska vården,  
• att patientmedverkan och delaktighet i vården behöver stärkas så mycket mer,  
• fortfarande råder sämre ekonomiska förutsättningar för personer med funktionsnedsättning och lägre sysselsättningsgrad, diskriminering och bristfälliga arbetsförhållanden för vår målgrupp.   

Exempel på rekommendationer som ges som särskilt berör RSMH:s målgrupper är 

• Förbjud användningen av tvångsåtgärder i form av isolering och fastspänning av barn.  

• Ta initiativ till en översyn av den psykiatriska tvångsvårdens och rättspsykiatriska vårdens regelverk och rättstillämpningens förenlighet med rättigheterna för personer med funktionsnedsättning  
• Säkerställ att användning av ECT inte sker utan fritt och informerat samtycke.  
• Vidta åtgärder för att säkerställa ändamålsenligt och systematiskt tvångs- och våldsförebyggande arbete inom den psykiatriska tvångsvården, den rättspsykiatriska vården och den sociala tvångsvården. Arbetet bör inkludera att systematiskt inhämta erfarenheter från personer med funktionsnedsättning om upplevelsen av tvångsvård, tvångsåtgärder och stöd efter utskrivning.   
• Vidta åtgärder för att identifiera och komma till rätta med strukturella brister som leder till våld, tvång och begränsningar i särskilda boendeformer för personer med funktionsnedsättning. 
• Etablera en strategi för avinstitutionalisering inklusive en övergång till stöd för levnadsvillkor som präglas av självbestämmande och samhällsgemenskap på jämlika villkor med personer utan funktionsnedsättning. 
• Stärk kraven på systematisk medverkan av personer med funktionsnedsättning vid planering, utformning, uppföljning och utvärdering av tillgänglighet, vårdprocesser och arbetssätt inom hälso- och sjukvården. 
• Vidta åtgärder för att säkerställa att ersättningsnivåerna i socialförsäkringen samt det övriga ekonomiska skyddsnätet är tillräckliga för att uppfylla rätten till en tillfredsställande levnadsstandard för alla personer med funktionsnedsättning. Åtgärderna behöver inkludera insatser för att motverka ojämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning. 

En resa har påbörjats mot det som – enligt vad RSMH tror – kommer att vara absolut nödvändigt för att åstadkomma verklig genomslagskraft och mänskliga rättigheter för alla oavsett funktionsvariation. Nämligen att göra CRPD till svensk lag i likhet med Barnkonventionen. Innan FN:s barnkonvention blev lag i Sverige genomfördes flera utredningar. Det är nu dags att starta en liknande process mot ett införlivande av Funktionsrättskonventionen i svensk lag. 

Jenny Wetterling, intressepolitisk talesperson RSMH