Ett fluktuerat känsloregister

Publicerat: maj 27, 2024 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Det är vi som bloggar! |Lämna en kommentar

Egentligen är tanken i sig inte orimlig, det är väl ändå sunt att njuta av välgång och lycka MEN när mina toppar och dalar skiljer sig så markant, är det inte alltid en självklarhet att njuta av det där som ”alla andra” tycks göra så obehindrat.

Det är tyvärr, i min mening, ett måste när en människa lider av EIPS (emotionell instabilitet personlighetssyndrom) att denne också någonstans försöker förstå att måendet är av ett väldigt fluktuerande slag. I förlängningen tenderar dock detta att bli en väldigt cynisk inställning till livet, att allt har ett slut är ingenting du nödvändigtvis ska behöva gå runt och tänka på. Däremot så har jag, för egen del, behövt lära mig att förstå att det är så jag fungerar.

Det kommer en tid av engagemang, energi och eufori vilket sedan per automatik efterföljs av dessa diametrala känslor som håglöshet och hopplöshet.

Min känslovärld domineras av dessa två extrema poler. De få gånger jag tycks befinna mig i den så kallade ”gråskalan” resulterar det ofta i förvirring och vilsenhet. Helt plötsligt är känslorna, som annars är så självklara, helt plötsligt vaga till sin karaktär. Hur i hela friden ska jag då veta vad jag vill när mina naturliga instinkter främst manifesteras i rungande ”ja” eller distinkta avståndstaganden?

Det finns väl alltid luckor i ens medvetande, de stunder du verkligen vet att du faktiskt vet. Texten som ni nu läser är skriven i ett sådant typ av stadium. Jag kan se hur jag fungerar och hur detta påverkar både mig och min omgivning. Men när förnekandet av mörkret eller det euforiska ljuset inträder är insikten av svängningarna desto svårare att ta till sig.

Det kan naturligtvis också ligga något i att saker förändras framgent, att mina ”sanningar” rörande hur jag fungerar inte tvunget behöver vara inetsade och beständiga.

Bara att få skriva, att få dela med sig av det som upptar tankeverksamheten kan förhoppningsvis bara det, leda till uppvaknande, progression och förbättring.

Det sista jag vill är att människorna runtom mig ska behöva tassa på tå. Det ska inte vara deras uppgift att orientera sig runt i de känsloregistret jag i denna text försöker beskriva. Detta då jag ofta knappt själv vet var i spektrumet jag befinner mig i just där och då.

Ibland kan jag se, att det jag beskriver påminner en del om en bipolärs persons symtombild, men där vill jag dock understryka att detta aldrig fastslagits rent medicinskt av den psykiatriska vården.

För ungefär en månad sedan träffade jag en man som jag sedan föll väldigt pladask för. Jag har sedan dess levt där uppe bland molnen i den totala saligheten som bara en nyförälskelse kan ge en människa. Jag är lyckligare än någonsin, behöver detta problematiseras och utredas på något vis?

Den initialt retoriska frågan måste naturligtvis få ett enkelt svar, ”ja”. Ska jag göra det nu? Den initialt retoriska frågan måste naturligtvis besvaras med ett ”nej”.

Jag är nyförälskad och lycklig, jag bestämmer mig för att få lov att vara det. 

Visst, det går inte att förneka att analys av min glädje finns där någonstans i bakhuvudet, men med nya ögon kanske mina gamla sanningar rörande mitt känsloliv inte längre behöver reproduceras och återupplevas? Jag är kanske bara lycklig, punkt. End of story, eller vänta, tar lyckan slut nu?

Hur länge varar ens känslor av nyförälskelse och salighet?

---