Jag vill ge mina föräldrar en medalj

Publicerat: mars 18, 2024 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Ångest, Depression, Diagnos, familj |Kommentarer inaktiverade för Jag vill ge mina föräldrar en medalj

En bipolär vardag.

Var dag …

Att leva med psykisk ohälsa är oerhört svårt på så många olika sätt.  

Utöver själva sjukdomen med allt vad det innebär, så fanns mina föräldrar alltid där.  

Alltid.  

Och jag tänker att det måste varit så svårt för dem oxå.  

Maktlös bredvid sin dotters kamp om livet.  

Här står jag idag.  

Jag bland många andra.  

Vi måste vara rädda om varandra.  

Inte alltid så lätt, oftast känts lättare om jag bara försvann …. 

Men det stämmer inte! 

Jag vill ge mina föräldrar en medalj! 

Hedersplatsen i mitt hjärta har de alltid haft.  

Mina föräldrar ger mej kraft.  

Vi går vidare, framåt, tillsammans numer.  

Den jag är, är vad du ser.  

Inga konstigheter, hemligheter, bara jag.  

Idag! 

Till alla anhöriga vill jag tillägga att ni är viktiga i alla lägen.  

Alltid.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Förlåt mej.  

Försök att förstå.  

Att jag ville aldrig göra så.  

Men jag fortsatte att skada er ändå.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Egentligen.  

Men för ont i min själ för att leva.  

Ett tungt och sorgset sinne.  

På äldre dar ett smärtsamt minne.  

Hur illa jag gjorde mej hela tiden.  

Hur ont jag gjorde mina nära.  

Försökte göra mej liten.  

Men jag blev bara större och större.  

Mitt handlande påverkade ju alla.  

Ett agerande jag önskar att jag kunde få återkalla.  

Radera.  

Ta bort och istället få inspirera.  

Men jag hade inte förmågan.  

Så jag ville lixom utplåna mej, den där jävla odågan.  

Så som jag tyvärr såg på mej.  

På den tiden en ung och livrädd tjej 

Så många år fast i en mörkare värld jag kanske kunnat undvika.  

Men det är som det är.  

Jag finns ju ändå här.  

Idag.  

Ibland stark och ibland svag.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Jag ville aldrig vara ett problem.  

Jag ville undvika det tunga inom mej från omvärlden att skåda.  

Jag bad till Gud att mej benåda.  

Än har Gud inte svarat mej.  

Åtminstone inte fått ett ”nej”. 

Desperat och förtvivlad i en värld jag inte kunde förstå.  

Vem kan möjligt fortsätta att leva så? 

Min värld pågick parallellt med verkligheten.  

Möjligheten som hade fastnat i omöjligheten.  

Drog mej undan råd och stöd.  

Drog mej allt närmre min egen död.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Men åren tog livet utav mej.  

År som borta idag.  

Nutid.  

Jag lever NU! 

Just nu, en dag i taget.  

Jag ska nog faan vinna även över det här slaget! 

Om finns där en vinst att erhålla, 

då går det direkt till mina föräldrar båda ❤️ 

En liten medalj som skimrar över deras bröst, 

om än klen så ändå en liten tröst. 

//Ylva Kristina Larsson

Om du bär på tunga tankar, kontakta Minds självmordslinje: 90101. 

---