Åka karusell med förbundna ögon
Publicerat: mars 25, 2024 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Åka karusell med förbundna ögon
Att leva med någon som har psykiska sjukdomar är som att åka karusell med förbundna ögon. Jag vet inte riktigt vad som händer längs vägen eller hur omgivningen ser ut.
Det är en utmaning för någon med kontrollbehov, jag mår dåligt när jag inte har koll på situationen.
Jag har levt med min livskamrat i snart 23 år och med tiden har jag försökt lära mig att bara åka med. Ibland försöker jag till och med njuta av åkturen. Vi har lärt känna varandra genom åren och försöker hänga med i varandras personlighetsförändringar. Det är så lätt att man efter många år tillsammans tar varandra för givet. Det finns ett uttryck, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Imorgon kan livet vara över eller allt helt förändrat, våga stanna i den tanken ibland. Bara att bara medveten om att livet är skört är ett steg i rätt riktning.
Jag hoppas fortsätta åka med i livets karusell tillsammans med min livskamrat i många år till. Jag kan inte ha kontroll hela tiden och det är ok ändå.
/Lindha Holmqvist
Jag vill ge mina föräldrar en medalj
Publicerat: mars 18, 2024 Sparat under: Ångest, Depression, Diagnos, familj Kommentarer inaktiverade för Jag vill ge mina föräldrar en medalj
En bipolär vardag.
Var dag …
Att leva med psykisk ohälsa är oerhört svårt på så många olika sätt.
Utöver själva sjukdomen med allt vad det innebär, så fanns mina föräldrar alltid där.
Alltid.
Och jag tänker att det måste varit så svårt för dem oxå.
Maktlös bredvid sin dotters kamp om livet.
Här står jag idag.
Jag bland många andra.
Vi måste vara rädda om varandra.
Inte alltid så lätt, oftast känts lättare om jag bara försvann ….
Men det stämmer inte!
Jag vill ge mina föräldrar en medalj!
Hedersplatsen i mitt hjärta har de alltid haft.
Mina föräldrar ger mej kraft.
Vi går vidare, framåt, tillsammans numer.
Den jag är, är vad du ser.
Inga konstigheter, hemligheter, bara jag.
Idag!
Till alla anhöriga vill jag tillägga att ni är viktiga i alla lägen.
Alltid.
Jag ville ju aldrig dö.
Förlåt mej.
Försök att förstå.
Att jag ville aldrig göra så.
Men jag fortsatte att skada er ändå.
Jag ville ju aldrig dö.
Egentligen.
Men för ont i min själ för att leva.
Ett tungt och sorgset sinne.
På äldre dar ett smärtsamt minne.
Hur illa jag gjorde mej hela tiden.
Hur ont jag gjorde mina nära.
Försökte göra mej liten.
Men jag blev bara större och större.
Mitt handlande påverkade ju alla.
Ett agerande jag önskar att jag kunde få återkalla.
Radera.
Ta bort och istället få inspirera.
Men jag hade inte förmågan.
Så jag ville lixom utplåna mej, den där jävla odågan.
Så som jag tyvärr såg på mej.
På den tiden en ung och livrädd tjej
Så många år fast i en mörkare värld jag kanske kunnat undvika.
Men det är som det är.
Jag finns ju ändå här.
Idag.
Ibland stark och ibland svag.
Jag ville ju aldrig dö.
Jag ville aldrig vara ett problem.
Jag ville undvika det tunga inom mej från omvärlden att skåda.
Jag bad till Gud att mej benåda.
Än har Gud inte svarat mej.
Åtminstone inte fått ett ”nej”.
Desperat och förtvivlad i en värld jag inte kunde förstå.
Vem kan möjligt fortsätta att leva så?
Min värld pågick parallellt med verkligheten.
Möjligheten som hade fastnat i omöjligheten.
Drog mej undan råd och stöd.
Drog mej allt närmre min egen död.
Jag ville ju aldrig dö.
Men åren tog livet utav mej.
År som borta idag.
Nutid.
Jag lever NU!
Just nu, en dag i taget.
Jag ska nog faan vinna även över det här slaget!
Om finns där en vinst att erhålla,
då går det direkt till mina föräldrar båda ❤️
En liten medalj som skimrar över deras bröst,
om än klen så ändå en liten tröst.
//Ylva Kristina Larsson
Om du bär på tunga tankar, kontakta Minds självmordslinje: 90101.
Så blir vardagen när ens barn inte mår bra
Publicerat: mars 11, 2024 Sparat under: Barn, Diagnos, familj, Jonas Andersson Kommentarer inaktiverade för Så blir vardagen när ens barn inte mår bra
Jonas Andersson, återkommande skribent på RSMH-bloggen, lät oss återpublicera första inlägget på hans nya blogg där han beskriver sig på följande sätt: “Jag är en familjepappa som har två barn och snart tre barnbarn. Min son bor hos mig mestadels. Jag kommer skriva här hur mitt liv är med min vardag.”
2024-03-03
Hejsan alla läsare
Här har jag nu öppnat en ny blogg där jag kommer skriva om min familjs liv. Jag har en son som bor hos mig den mesta delen. Min son har adhd och där blir det en del att göra om dagarna men det gör jag mer än gärna. Jag själv har utbildat mig till undersköterska. Tidigare har jag arbetat många år inom psykiatriområdet, både med unga och vuxna. Jag har även en dotter som är 27 år och har egen familj och sedan har jag snart tre barnbarn och två bonusbarnbarn som min bonusdotter har. Jag trivs med livet fullt ut, men visst finns det saker som jag vill ska bli bättre, men så är det nog alltid.
Jag tror att det är viktigt att påvisa hur vardagen är när inte ens barn mår bra, för det drabbar alla som är i närheten. Men det som gör mig mest arg är att samhället inte fungerar och att man får den hjälp som man ska få. Skolan, och liknande, bara slingrar sig hela tiden och klarar inte av att se helheten. Men jag måste berömma BUP för de har varit och är helt underbara så där har vi den stora tryggheten för de gör allt för att hjälpa till.
Sen mår man kanske inte alltid så bra själv och man tvivlar på sin roll som förälder. Man kan tycka att man kämpar hela tiden, men att man inte får den hjälp som man behöver. Men det finns bara en sak att göra och det är att fortsätta att kämpa vidare, för barnen är det viktigaste man har. Visst kan det vara tufft, det kan jag inte säga emot.
Som det är nu är det en del saker som går åt rätt håll och det är så skönt kan jag tycka. Min son ska få börja på BUP-skolan, så han kommer klara av de flesta betygen och att han där kommer få det stöd och hjälp som han behöver för att klara av det. För det har låst sig helt med den skolan som han går i för de har inte tagit sitt ansvar alls. Det har även sått mycket i tidningarna om att den skolan har olika problem, tyvärr.
Jag kommer försöka skriva här så mycket som jag bara kan och hinner så ni får följa med på vår resa.
/ Jonas Andersson
Utan folkbildning blir det svårare att hindra fördomar
Publicerat: mars 4, 2024 Sparat under: Depression, Diagnos, Gemenskap, Lindha Holmqvist, makt, utbildning Kommentarer inaktiverade för Utan folkbildning blir det svårare att hindra fördomarJag tror starkt på påståendet att kunskap är makt och att okunskap leder till fördomar och diskriminering. Jag jobbar stenhårt för att sprida kunskap om npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och psykisk ohälsa.
Visst har vi kommit en bit på väg, men vi får aldrig sluta kämpa för dem som inte själva kan göra sig hörda. Med kunskap ökar förståelsen för olikheter och att man kan må dåligt även om det inte syns på utsidan. Lika väl som vi aldrig skulle säga till en person i rullstol att resa på sig ska vi inte heller be någon med till exempel depression att skärpa till sig.
Tyvärr drar vår riksdag och regering ner på bidrag till folkbildning, vilket leder till att många studieförbund tvingas lägga ner. Utan folkbildning är det svårare att sprida kunskap och utan kunskap fortsätter samhället vara fördomsfullt och inte till för alla. Mitt och andras arbete med att sprida kunskap försvåras om folkbildning försvinner.
Jag är rädd att vi går tillbaka till en tid när annorlunda människor skulle hållas inlåsta på institutioner och inte synas ute i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det? Ska okunskap och fördomar få styra samhället?
Vi behöver kunskap för att kunna skapa ett samhälle där alla är välkomna.
/Lindha Holmqvist
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.