Efter 38 år fick jag en förklaring till kaoset inombords 

Detta är Maria Fradelos första inlägg på RSMH-bloggen. Hon presenterar sig här (scrolla ner till F).

Jag fick min autismdiagnos när jag var 38 år, vad hade hänt om jag fått den tidigare? Hade jag mått bra nu? Det är så dubbelt alltihopa, å ena sidan är att jag äntligen fått svar på vad det där som skavde var, å andra sidan kändes det fruktansvärt jobbigt att ha levt i så många år, och varit tvungen att maskera allt jag egentligen kände och tyckte. Jag var duktig på det, och jag fick alltid höra att jag var så duktig, medan mitt inre jag skrek högt inifrån av smärta. Jag var 16 år när jag kom till Bup och där började alla upptänkliga diagnoser sättas. De var bra på Bup men just den diagnosen tänkte de aldrig på. Jag skrevs ut till Bups behandlingshem där min anorexi fick fritt spelrum, när jag gått ner xx kg så blev jag tillbakaskickad till Bup för jag höll på att svälta ihjäl mig själv. Det var då jag hade som mest kontroll tyckte jag. Sen följde alla år av inläggningar, behandlingar men ingenting hjälpte. Jag mådde fortfarande lika dåligt och förstod mig inte på mig själv. När jag bodde i Stockholm under några år fick jag kontakt med en psykolog såg det, allt som andra missat och hon satte igång en intensiv utredning. Efter en månad stod jag med telefonen i handen och psykologen i andra sidan luren, jag hade fått diagnosen högfungerande autism.  

Jag gick till Habiliteringen 10 gånger för psykologsamtal som förklarade hur allt fungerade, och jag kunde plötsligt andas ut, sluta maskera mig själv och bara vara jag. Visst faller jag tillbaka i tankarna om hur det varit om det upptäckts långt tidigare, men då får jag prata med mig själv och påminna mig om att vara närvarande här och nu.  

Jag är inte min diagnos, men den har gett mig en förklaring om kaoset som ibland råder inuti. I dagsläget har jag en sjuksköterska på öppenvården, en fantastisk läkare och en verksamhet att gå till. Jag lever och är tacksam för varje dag. 

/Maria Fradelos