Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva!

TRIGGERVARNING. Texten berör ämnet suicid.  

Någonting i mitt inre säger att jag behöver stanna upp och läka. Jag behöver hela mig själv just här och nu, på den här platsen, i den här kroppen, just den här tidpunkten. Erfarenheten säger mig, det jag innerst inne redan vet, att det inte är någon idé att fly. Det kommer bli lika rotlöst och meningslöst där. Det är inte de yttre faktorerna det är fel på och det vore nästan taskigt mot mig själv att säga att det faktiskt är jag som är problemet. Men vilka andra slutsatser ska jag dra egentligen? Efter allt jag varit med om, så är det trots allt en sak kvar som gnager. Jag gnager, det gnager, psyket ömmar på något sätt som jag inte lyckas råda bot på. 

Det är det sammanvägda faktumet av min nuvarande livssituation som får mig att skriva. Att jag fortfarande inte efter 13 år njuter i det som ska vara tankar och känslor rörande mig själv. Det avskalade, det gråa och det naturliga utan att rubba med kemin går inte ihop för mig. Jag kan inte leva i den konstanta tomheten, instängdheten eller för den delen tröttheten. Jag kapitulerar, jag intalar mig själv att jag är maktlös inför något större. Jag vädjar efter den hjälp som kan tänkas finnas där ute, så jag kan orka fortsätta finnas till. 

Jag har tidigare känt att jag aldrig aktivt skulle få för mig att avsluta mitt eget liv. Däremot, har jag dock, i någon mening, passivt eller ”omedvetet”, ställt och fortfarande ställer mig likgiltig till om det skulle ske. Att min kropp, kanske en dag inte orkar mera med tanke på allting jag gör för att få mig att ”må bra”. Då talar jag naturligtvis om hormonerna, min adhd-medicin, alkoholen som det ibland dricks för mycket av. 

Vill jag inte må bättre? På riktigt ta tag i det som gör ont? Har jag inte kraften att kämpa liiiiite till?  Ärligt talat, så börjar jag tveka. Jag gör, vad jag tänker, det jag kan för att hålla mig flytande. Även om jag, som det beskrivits ovan, görs med otvivelaktiga metoder emellanåt. Men jag vill mer än att flyta, jag vill simma också. Jag vill leva och inte bara överleva. Det finns så mycket mer jag vill men som jag känner mig oförmögen att ta mig tid för att göra. Jag orkar inte, utmattningen i kombination med någon slags skygghet och rädsla, hindrar mig från att leva ut på riktigt.  

Målsättningen jag har, rent generellt, hur jag faktiskt hade velat leva, kan vara något diffus och kanske inte alltid den mest greppbara. Men när jag skriver att jag inte bara vill överleva, utan leva mer på riktigt så handlar det i grunden om att orka det “alla andra” tycks orka med. Jag vill ha ett välfungerande socialt liv, jag vill ha utpräglade fritidsintressen, jag vill ha ett välstädat hem. Jag vill bry mig mer om mig själv och det som är mitt!  

 Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva! 

/Livya Nordberg