Öppna dörrar med bruten fot

Inte på länge har jag känt mig så upprymd som sedan jag bröt foten för drygt en vecka sedan. Det var på måndagskvällen och jag spelade badminton en kort stund med min dotter. Vi var hemma på vår gata och jag hade inte rätt skor. Det var lågskor, i och för sig foträta, men inga träningsskor och jag trampade snett förmodligen i rännstenen som går i en cirkel mellan huskropparna. Vi hade så roligt och hon slog svåra bollar och jag kastade mig hit och dit för att försöka ta dem. Och så låg jag plötsligt där i min allt för korta och tunna klänning och kom inte upp för egen hand. Dottern såg hur jag hade hållit på att svimma men när jag talade med 1177 Vårdguiden en stund senare sa sköterskan att om jag hade brutit foten så hade jag aldrig kunnat prata på det där sättet. Men senare visade röntgen ändå att det var en fraktur på femte metatarsalebenet, alltså det yttersta av fem mellanfotsben som går upp till tårna. Jag tänkte att jag nog har inneboende smärtstillande medel som skickas runt i kroppen naturligt i sådana situationer.

Jag fick skadan omlindad. Gips behövdes inte och prognoserna är goda att skadan ska läka helt inom fyra till sex veckor. Jag fick låna kryckor och nu efter en vecka använder jag dem knappt längre, utan linkar fram på hälen.

Och efter att jag bröt foten bara skrattar jag. Jag sitter ensam hemma och arbetar, som jag gjort sedan mitten av mars, jag tar lunch och haltar ut i köket. Då bubblar skrattet upp i mig. Framför filtallriken med havregott och äpplebitar. Det måste ha sett så tokigt ut när jag låg där. Grannar kom springande från olika håll. Jag skämdes för att jag visade benen för grannarna, som är muslimer, men det var pappan och brorsan i den familjen som skjutsade mig till närakuten och hämtade en rullstol och drog in mig där och väntade med mig. Kvar hemma var hans fru och de andra syskonen och hos dem kunde mina egna barn stanna hela kvällen.

Och så kommer en bild upp för mig, en bild jag minns från 1980-talet och som jag visade min psykiskt sjuka mamma under en period när jag försökte övertyga henne om att allt är möjligt. ”Tänk positivt” är rubriken, och så står en man med foten klämd i dörröppningen. ”Foten i kläm?” frågar en förbipasserande, varpå mannen med ett brett leende svarar ”Jajamensan!”. Och så skrattar jag högt igen.

Den där konstiga upprymdheten, jag tror den beror på att här finns nu ett objektivt fynd, en röntgenbild, som tydligt visar ett brutet fotben. Plötsligt går allt så fort. I ett och ett halvt år innan den här fotolyckan hände har jag försökt förklara för myndigheterna att jag är rädd att jag ska kollapsa, jag orkar inte längre ensam med hela ansvaret för mitt barn med svåra funktionsnedsättningar och epilepsianfall som inte upphör fast minuterna går och går. Jag knäcks av oron, och under förra året också av att min mamma fick cancer och tynade bort och dog inom loppet av några månader. Jag får hysteriska utbrott hemma framför barnen och gråter så att snoret rinner. Deras pappa är snäll men träffar dem bara en kort stund på söndagarna. Jag orkar inte mer, snälla hjälp mig. Det blir mycket mer kostsamt för samhället om jag hamnar på psyket och ni måste hitta jourhem åt båda barnen. Det blev avslag när jag sökte utökad hjälp enligt LSS-lagstiftningen förra sommaren.

Under en lång tid har jag försökt förmedla till LSS-handläggare, habilitering, skola, fritids, läkare, sjuksköterskor, Försäkringskassan och socialtjänstens utredare att jag inte mäktar mer, min ork håller på att ta slut, jag är rädd för att jag ska klappa ihop. Hur ska de då kunna hjälpa båda mina barn? Jag får skuldkänslor och till slut tankar på att det finns inget mer att göra, barnen skulle få det bättre om jag inte fanns.

Sedan blev i och för sig en del beslut fattade redan före min fotolycka, men nu händer allt på en gång. Skolskjuts för sonen beviljas och verkställs från ena dagen till den andra. Två personliga assistenter till sonen intervjuas, kommer och hälsar på oss och är nu anställda. Pappan och dottern hjälper till mer än de någonsin gjort tidigare. En fraktur i foten öppnade alla dörrar. Och jag tänker att det är så mycket svårare att få rätt hjälp när det är själen som är bruten.

/Elin Engström



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s