Rätt hjälp i rätt tid – en vacker utopi?

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) är en rörelse för människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa som varit igång sedan 1967. Trots framsteg och ökad respekt för människors vilja och värdighet inom den psykiatriska vården de senaste decennierna kan vi konstatera att tillgången till rätt hjälp i rätt tid fortfarande är dålig. Vår uppfattning, som brukarorganisation, är att resurserna som politiskt fördelats inte på allvar kommit den psykiatriska vården till del. Istället har fördelningen av resurser mellan psykiatri och somatisk vård omotiverat förskjutits till den senares fördel trots väl belysta behov från patientsidan.

Vi ser nu inte slutenvårdens stålbad inom psykiatrin som ett problem i sig; även om nu mindre än en säng av åtta finns kvar jämfört med för 20-30 år sedan på de stora mentalsjukhusens tid, enligt statistik från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Nej, det är att alternativen till dessa försvunna vårdplatser – i form av en psykiatri som möter upp i människors närmiljö – fortfarande inte är på plats och att människor placeras i limbo efter en första kontakt med vården som vi och våra medlemmar i första hand ifrågasätter.

De som drabbats av psykisk ohälsa måste idag föra en lång kamp för att få hjälp. De placeras konstant i kö. Där står de sedan i väntan på läkartid, utredning eller uppföljning av vården. Visserligen får man idag – trots att kön mer än fördubblats i storlek de senaste åren – faktiskt ofta en första kontakt med vården före vårdgarantins 90 dagar löpt ut. Men, denna första kontakt är alltför ofta en kvart med en hyrläkare som skrämmande snabbt skriver ut recept på den pillerburk man sedan får till sällskap under de ensamma månader som kommer därefter i väntan på akt två.

Därtill kommer ett fenomen som bland annat lyfts i Folkhälsorapport 2011 från Stockholms läns landsting (Delrapport Psykisk ohälsa i Stockholms län, s. 11). Nämligen hur primärvården förhåller sig till de som dyker upp i deras väntrum med psykisk ohälsa i bagaget. I väntrumsundersökningar anger en av tre att man lider av vad som per definition är psykisk ohälsa. Men, efter besöket är det en av tjugo som faktiskt får en psykiatrisk diagnos. Det som demonstreras här är, i RSMH:s ögon, en konkret återkoppling om att primärvården idag grovt fallerar som ”första linjens psykiatri”. Människors problematik tillåts förvärras och fördjupas trots att man är i kontakt med vården. När sedan botten är nådd och akut slutenvård det enda realistiska alternativet får man i väntan på plats inom den slimmade slutenvården på ett orimligt vis förlita sig på stödet från uppoffrande närstående.

Ovanstående är något förenklat vår bild av det stora systemfelet. Vad vi kan se är att den psykiska ohälsan i Sverige under 1990-talet generellt sett ökade i oroväckande grad. De senaste tio åren har denna kraftiga ökning inte fortsatt, men andelen människor med psykisk ohälsa har heller inte sjunkit i nämnvärd omfattning trots visst fokus på frågorna från det allmännas sida. Vi har ingen enkel och självklar lösning att rekommendera, men det är illavarslande när kommuner, landsting och socialminister bollar gris med ansvaret för människors psykiska hälsa som i dagarnas debatt.

Med delar av facit i hand är dock en sak skrämmande klar. Det finns en förhärskande politisk hets att riva det gamla innan grunden för det nya är gjuten. Vi ser det inom omvandlingen av psykiatrin likväl som inom förändringarna inom socialförsäkringssystemet. Vackra visioner som leder till att system sjösätts där verklighetens människor sedan lämnas vind för våg mellan olika huvudmän och system utan samordning. Den verkligheten är allt annat än vacker.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH