Julen är (inte längre) någon katastrof
Publicerat: december 12, 2022 Sparat under: Återhämtning, Depression, Gemenskap, Kamratstöd, Marina Sångängel Lämna en kommentar
Julen står för dörren och förväntningarna är skyhöga eller också katastrofala. Hur ska jag överleva?
För mig var de 14 första fyllda av värme och trygghet men sedan tog min bror livet av sig och efter det har jularna bara varit trasiga, antingen på institutioner tillsammans med människor jag inte alls ville umgås med eller hos mamma där stämningen var så spänd att minsta sak som hände som inte passade i mammas planering kunde utlösa gräl och jag var hela tiden den skyldiga. Jularna med mamma var så trasiga eftersom min bror inte var där.
Många jular har resulterat i inläggning. Innan Kalle Anka hade jag för det mesta skadat mig redan.
Nu har jag fått ett bra liv med massor av trygghet och utsätter mig inte längre för farliga situationer.
Jag bor i en gruppbostad med fyra andra unika fantastiska individer och tas hand om personal som verkligen bryr sig om oss.
Andra boenden har det varit så tydligt att andra har haft anhöriga som kommer men inte jag.
I år ska jag fylla på kontot med trygghet och omtanke som jag aldrig känt var till för mig, jag ska gå och äta julmat tillsammans med mina vänner i Pingstkyrkan. Där känner jag för första gången att jag ingår i ett sammanhang precis som alla andra.
Eftersom jag nyligen varit djupt deprimerad måste jag vara extremt rädd om min ork men på söndag är det ju advent och då ska det ju sjungas i kyrkan eftersom jag sjunger i kör. Jag trodde inte så mycket på att jag skulle orka men det är kördag på lördag så då har jag ett mål för mitt vilande och jag har nära hem från där vi ska vara så jag ska fixa det. På söndag ska vi sjunga på ett äldreboende och en kyrka och jag hänger med och sjunger på äldreboendet. Jag vet att jag kommer att få betala början av veckan i form av utmattning och smärta men jag har ju tillfört glädje och skratt så då hanterar jag det med ett leende.
En jul som alltid förut innehållit en massa jobbigheter kommer nu att ändras och jag fylls av glädje, omtanke och skratt.
Jag ska bjuda hem kören på fika i mellandagarna eftersom jag fyller år och vi blir så många att vi kommer att sitta i vårt gemensamma kök och när vi träffas blir det skratt, sång och en massa omtanke.
Jag fyller mitt liv med sådant jag alltid behövt.
/Marina Sångängel
Nu ser jag framåt
Publicerat: november 3, 2022 Sparat under: Återhämtning, Marina Sångängel, utbildning Lämna en kommentarMarina Sångängel har tidigare skrivit om hur hon har börjat på folkhögskola, läs de förra inläggen här och här. Nu har hon bestämt sig för att hoppa av och förklarar här sitt beslut.
Att leva med tung ryggsäck innebär att tunga beslut ibland gör ondare för omgivningen eftersom de ju inte är vana vid känslan.
Nu när jag insett att det inte funkar i skolan på grund av mitt mående och all stress jag utsätts för känns det som en lättnad att ta beslutet att inte kämpa mer för något jag inte har förutsättningar att lyckas med. Det var värre för skolpersonal som ju ser hur jag kämpar och hur dåligt jag mår.
Det var ändå fint med tanke på att det ändå var en slags kvitto på att jag inte klarar skolan för de ansträngde sig verkligen för att det skulle lyckas, till och med anställt en resurs särskilt för mig.
Jag känner att jag ändå fick lära mig massor om att höra till och bli accepterad för den jag är.
Det blev kramar och en massa lycka till.
Nu ser jag framåt och ser att jag fått så mycket så nu måste jag låta detta landa i mig medan jag är rädd om mig själv och inte utsätter mig för mer skada. Jag kan inte hantera stress. Det får vara nog nu!
//Marina Sångängel
Inget mellanting – rapport från en läkeprocess
Publicerat: september 26, 2022 Sparat under: Återhämtning, Marina Sångängel, Sysselsättning, upprättelse, utbildning Lämna en kommentar
Nu när jag börjat skolan och fått en resurs och är så tacksam för det uppstår nästa dilemma. Skolpersonalen och deras oförmåga att förstå när jag behöver min resurs och när jag behöver utrymme och integritet. De vill väl men både jag och min resurs tycker det är lite irriterande. Hon märker att jag behöver utrymme, men de andra i skolpersonalen ringer min resurs även om jag är på skolan på min privata tid.
Plötsligt dyker hon upp och då har de ringt henne bara de sett mig utan henne.
Jag behöver kunna utvecklas, men än så länge förstår den övriga skolpersonalen att även om jag har särskilda behov klarar jag mycket på egen hand, bara jag har trygghet.
Det ger sig med tiden men jag hade inte förväntat mig det alls.
Jag har precis förstått och accepterat hur tungt belastad jag är och det är en insikt som jag känner är mycket tung att bära och nu i skolan blir det extra tydligt.
Annars är skolan för mig en asyl från mitt förra liv.
När jag kommer hit blir jag en människa som betraktar min omgivning lite i stillhet. Tycker om att vara på plats mycket tidigt och bara känna hur fri jag är och kommer in i det behagliga tillstånd som är mycket nytt för mig.
I skolan välkomnas inte mitt gamla liv och jag har lärt mig att kontrollera läkartider och annat på tider när jag kan kontrollera vad jag kan klara att missa i skolan. Inga fler akutbesök tack!
En läkeprocess har inletts!
/Marina Sångängel
Äntligen kan jag känna att jag hör till
Publicerat: augusti 8, 2022 Sparat under: Marina Sångängel, studier, Sysselsättning, utbildning Lämna en kommentarBara två veckor kvar till skolstart och det är den bästa skolstarten i hela livet!
Jag börjar den 24 augusti men den 13 augusti börjar min assistent My. Jag har inte träffat henne ännu men hon har tagit tjänstledigt ett år för att vara med på mitt äventyr i folkhögskolemiljö!
Det underbaraste är att det inte är något annat än mitt BEHOV som styr, alltså inget socbeslut eller läkarintyg!
Skolan ligger cirka 300 meter hemifrån och miljön är fantastisk för mig som har så mycket jobbigt med allt möjligt. Just nu går jag ner dit och äter lunch och jag bara insuper med alla sinnen den miljö som ska bli min vardag alldeles snart!
Fler och fler känner igen mig och nu när jag fått klart med My och antagningsbeskedet kommit hälsar de mig välkommen!
En så fantastisk mångfald jag kommer att få vara en del av när jag börjar på Hemse Folkhögskola.
Jag har verkligen förtjänat detta som jag har kämpat. Äntligen kan jag känna att jag hör till.
Jag kommer ju att få många fler verktyg att jobba med nu!
//Marina Sångängel
Varför är det synd om mig?
Publicerat: juli 6, 2022 Sparat under: Boende, Det är vi som bloggar!, makt, Marina Sångängel Lämna en kommentarDetta är Marina Sångängels första inlägg på RSMH-bloggen. Läs en presentation av henne här (scrolla ner till bokstaven S).
Hej på er! Jag är ny på bloggen men ser fram emot att skriva och berätta hur det är att leva med en bunke diagnoser.
Många har åsikter om sådant de egentligen inte vet något om.
De flesta anser att man till varje pris ska bo i helt egen lägenhet där man blir ensam och otrygg. För mig har detta aldrig funnits i min begreppsvärld.
Givetvis finns det skitdåliga boenden, och jag skulle tro att mitt nuvarande boende är unikt men man behöver inte automatiskt utgå ifrån att inget boende håller måttet.
Vägen till mitt nuvarande boende var nära att ta slut eftersom jag hann bli väldigt sjuk innan platsen erbjöds mig. Jag förstod själv inte vilket omfattande vårdbehov jag hade men oroade läkare förstod till slut.
Hemma hos mig har vi personal dygnet runt men med sovande vak 22–06. Miljön är underbar och lugn och ro har vi massor av. Vi grannar är mer än bara grannar, vi peppar varandra och vår gemenskap är så stark för våra funktionsvariationer är mycket varierande men vi visar hänsyn och empati för varandra. Jag har lärt mig massor!
Om det är prat om att ni kan få plats på boende så kolla på alternativen först. Ni kanske tror att ni aldrig mer kommer att ha ett självständigt liv men hur självständigt är ett liv som till viss del är på psykiatrin. Jag vet av erfarenhet att om man accepterar att man kanske har ett stort vårdbehov får man chans till trygghet som man aldrig känt.
När man bor på boende kan man ha ett värdigt och fantastiskt liv och det kan ju inte kallas att det är synd om mig i det läget eller hur?
Nu kommer en dikt som jag har skrivit:
Testa att gå en bit i mina skor
Då kanske du får nya insikter och vidgade vyer
Mitt liv är annorlunda
Men inte mindre värt
Hindren är fler för mig
Och jag måste vara expert på att bemästra
Vartenda hinder som dyker upp
Om du kommer med lösningar
Och serverar dem åt mig
Är det lösningar för dig
Men för min autisthjärna blir det bara
Ett hinder till
Förutom de jag redan har
Ibland behöver jag tid
Tid att hitta lösningar
Tid att hitta mig själv
Så ser mitt liv ut och för mig är det ok
Du tycker kanske att jag vill ha hjälp
Och kanske tycker synd om mig
Men utan ditt kritiska sätt att se på mig
Skulle mitt liv bli mycket enklare
När jag behöver hjälp ber jag om det
Kram Marina Sångängel
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.