Vägen vidare ur självmordstankars mörker

JimmiebloggMan kan moralisera om mycket. Men, jag skulle önska att vi kunde hitta ett annat sätt att möte de individuella människor som överväger att ta sina liv – i situationer där de inte kan se eller föreställa sig ett framtida meningsfullt liv – utan att våra egna värderingar, pekpinnar eller krav på moralisk samsyn tillåts överösta deras behov. 

Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva, skrev Ann Heberlein för något år sedan när hon ville klä känslan i ord. Resan till den plats som Ann Heberlein beskriver kan för olika människor te sig högst olika ut. Men, stationen där linjerna löper samman är stor och under utbyggnad i dagens svenska samhälle. 

Att orka. Att lyssna till och se världen och människorna omkring sig. Att inte utestänga de som älskar en och bottna i att man är värd att älska och att det man väljer och kommer att välja har ett värde för en själv och andra. Inget av detta är alltid lätt att förmå eller förstå.

Det är visserligen inte längre straffbart i svensk lag att försöka ta sitt eget liv. Men, någon ovillkorlig och självklar rätt till yttre stöd då man försöker freda sig mot dessa destruktiva tankar och impulser är ingen garanterad. I vårt sekulariserade och individualiserade samhälle finner sig idag alltför många alltför länge ensamma i sina tvivel och känslor av hopplöshet. 

Det positiva på senare tid är en ökad öppenhet i att våga prata om vad som föregripit självmord och självmordsförsök. Att man i skolor, vård, omsorg liksom på arbetsplatser och i andra sociala sammanhang lyfter på locket. Att ingen ska behöva skämmas för att må dåligt och att man synliggör var hjälp finns att få.

Vi behöver bli bättre på att se och uppskatta varandra i vårt samhälle. Vi behöver också ha tydligare och tillgängligare vägar till professionell hjälp och stöd för människor med sviktande psykisk hälsa och de som aktivt överväger att ta sitt liv. Vi måste bli bättre på det här.

Hur mår du – och med vem pratar du om det? 

Detta måste få vara en OK fråga att både få och reflektera över. Ensam är inte alltid stark och hälsan tiger inte alltid still.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

Redaktörens kommentar:

Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:

Nationella Hjälplinjen:

http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Självmordsupplysningen:

https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

 


Det lilla barnet

Helena-blommor-större-beskurenDenna gång möter jag ett litet barn som närmar sig mig på stranden. Jag fascineras av den oförstörda lilla varelsen som säkert är långt mer kompetent än jag kan förstå. Jag brinner av en längtan att få berätta, få förklara något. Vi möts. Jag frågar. Vad vet du om havet? Sen börjar jag berätta allt jag vet om fiskar, skaldjur, tidvatten och plankton. En symbol för livets flöde. Det lilla barnet tittar på mig med stora ögon. Jag känner mig så kompetent. Jag är också ett barn. Fast jag är gammal så längtar jag efter uppmärksamhet och bekräftelse. Hur viktigt är det inte att bli sedd och ta plats i livets skådespel. Barnets behov finns där hela tiden.

Jag har så svårt att ta plats. Jag har så svårt att fatta att jag får ta plats. Att livet är till för mig också. Det går liksom inte in. Det känns som jag står utanför och tittar på när andra lever sina liv. Är detta aspberger-aktigt? Jag vet faktiskt inte. Men jag har haft den här känslan mer eller mindre hela livet. När jag hamnar i en grupp människor försvinner jag liksom. Det går bäst att umgås två och två. Det har blivit värre och värre. Ibland får jag hemska och konstiga tvångstankar om hur annorlunda jag är. Är jag så här eller är det min sjukdom? Jag har sökt efter svar hela livet men aldrig lyckats hitta något. Och ju mer jag försöker ju sämre mår jag. Har läst att man ska släppa kontrollen men det är hopplöst svårt när man är en kontrollfreak.

Jag har svårt att själv känna när jag gjort något bra. Jag förstår ju att jag har det men känslan låter vänta på sig. Som tur är har jag människor omkring mig som ger mig bekräftelse och det blir då lättare att ta till sig. Jag brukar ofta ge andra komplimanger och bekräftelse för jag vet hur viktigt det är för mig. Man får en känsla av att man har ett värde.

Ja, så här är det för mig, därmed inte sagt att alla har samma skriande behov. Vanligast är nog att man känner sitt grundvärde oavsett vad andra gör eller säger, även fast det som sagt är berikande med bekräftelse. Åh, jag önskar så att jag var ”normal”, om det finns något sådant…

Hälsningar Helena