Ofullkomlighet

Ofullkomlighet. Ja vi är på en evig resa. Därför blir det ofullkomligt. Vi drivs framåt av nyfikenhet och självbevarelsedrift. Vi tror att vi ska bli klara men det blir vi aldrig, verkar det som. Det är ett enda skådespel. Stunden kan vara högtidlig. Stunden kan vara skräckfylld. Däremellan leker den gråskalan med oss. Se där nu smög sig tankfullheten in en liten stund.

Vi tänker på det som vi får uppleva. Vi drömmer om det vi vill få uppleva och som kanske inte går. Vi kastas hit och dit. Vi kämpar för att smälta in. Resan fortgår och man är en del av den. Även fast det kanske inte känns så.

Detta eviga tålamod jag måste tvinga mig till. Vill helst ofta försvinna för jag tycker inte det är perfekt som det är. Då kan det lika gärna vara. Gömmer mig under täcket någon dag eller två till dess jag inser att det går inte att smita från livet. Skit också, jag måste kämpa vidare. Det är som en djurfålla. Framåt framåt, även fast allt inte är fullkomligt, så måste jag fortsätta att leva ändå. Massa saker är ouppklarade och ogjorda och det stressar min hjärna. Får ofta panik.

Någon sade: Vad vore människan utan sina problem… Och det ligger paradoxalt något i det. För även om jag hatar problemen, vad skulle tvinga mig framåt om jag inte hade dem att lösa, ha ha.

Jag måste återkomma till acceptans som jag skrivit om tidigare. Hur viktigt är inte detta. Smärtan uppstår när man tycker det borde vara på ett annat sätt än det är. Men jag är ju så jädrans envis och har väldigt svårt för att släppa mitt ideal. Blir så förbannad när saker inte är som de borde…Att släppa det som jag inte kan göra något åt är för mig näst intill omöjligt. Grrrr.

Skriver snart igen,

Helena