Lämna skammen

Anne-SofieJag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.

Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.

Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig.  Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?

Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.

Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.

Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.

I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.

Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.

Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!

/Anne- Sofie Höij


Nya tankar om bältesläggning

anneli3webbEfter mitt senaste inlägg om bältesläggning har det hänt en del. Jag har insett att det finns personal som kämpar för att ge en mer human vård. Men ofta hjälper inte det, för bältet kan missbrukas. Det finns för mycket machokulturer.

Till viss del förstår jag problemet. Många har velat hjälpa mig men inte varit tillräckligt kompetenta, utbildade. Människor som stått böjda över mig har haft ”tunnelseende”, försökt ta ansvar för allt. Det är mänskligt. Stressen kan förta oss.

Jag har tagit del av att man på vissa håll i landet utbildar personal i att utföra en mer skonsam bältesläggning. En utbildning som går ut på att en person står helt utanför gruppen, deltar inte i själv i utförandet, men tar fullt ansvar och ger direktiv för hur det hela skall utföras. Det gör det enklare. De andra kan slappna av, ta order och slipper bete sig förvirrat, stramt och ta ansvar för allt.
Jag tänker att det hade gjort bältesläggningen lite lättare att uthärda. Jag hade sluppit leva för resten av mitt liv med alla dessa människors stela förvridna ansikten för min inre syn. Alla vet att man fryser bilderna i ett trauma. De bältesläggningar jag utsatts för har varit trauman. Svåra trauman. Ja det jag skulle vilja benämna som tortyr.
I utbildningen får man lära sig att också kommunicera med patienten i situationen, trots att flera som jag mött har sagt att det inte funnits tid till det. Den som står utanför och bär ansvaret ger direktiv till gruppen via patienten. Till exempel: ”Anneli, nu tar Lena och spänner fast en rem runt din vänstra handled” och då vet Lena att hon skall göra det. Det hade inneburit att jag trots att jag blundat för att jag inte orkat se ändå hade förstått vad som hänt med min kropp.

På många håll i vårt land så kämpar man med att höja statusen på den som vakar. Det skall vara en mycket erfaren och kunnig person. En som förmår att möta, att finnas, en som förmår vara närvarande. Då blir ju själva bältesläggningen ett hållande som sedan kan bli ett tröstande och inte som en bestraffning. Sist jag bältades satt en man vid mitt skrev, satt tyst, jag kunde bara höra hans andning. Det kändes som ett övergrepp. Ja det jag skulle vilja benämna som tortyr.
Jag har samarbetat med Durewall Institutet, http://www.durewall.se, de har ett mjukare sätt att möta konflikter. Metoden går ut på att ha förståelse för den rörelseenergi som finns i min kropp och som behöver få utlopp, speciellt när jag har panik i kris och kaos. Då när jag vanligtvis spänns fast på en brits och inte kan röra en lem. Då när det gör så ont att jag, ja jag skulle vilja benämna det som tortyr.

Jag vet att psykiatrin idag jobbar stenhårt med att förbättra tvångsvården. Jag har själv deltagit i Sveriges Kommuner och Landstings fantastiska genombrottsprojekt ”Bättre vård – mindre tvång” och jag är stolt över att ha fått vara en del av det. Jag vet att det finns många fantastiska eldsjälar inom psykiatrin.

Men trots den vetskapen, säger jag ändå att det inte räcker. Bältet kan missbrukas!
Förra sommaren bältades jag tufft i en ”machokultur”. Jag hade otur. I teamet var det en ordinarie och resten vikarier. Flera var män med attityden ”att sätta mig på plats”, att med våld och makt styra mig i min sjukdom. Jag bältades fyra gånger på tre dygn och kom ut i ett värre tillstånd än när jag kom dit. Bra eller dålig vård får inte vara som ett lotteri. På flera håll fattas resurser och kompetent personal. Det är akutvård som bedrivs och det ser olika ut över Sverige.

Nu åberopar jag mänskliga rättigheter och rätten att få välja att inte bli bälteslagd inom akutpsykiatrin en gång till. Mitt hjärta orkar helt enkelt inte det. Bältet måste bort, det är för stor risk att det missbrukas. I Finland pratas det om målet att ta bort all mekanisk utrustning till år 2020 inom psykiatrin. Låt oss i Sverige vara djärvare! Låt oss arbeta för att bältet skall bort innan Mental Health Day 2014!

Jag gör nu allt jag kan för att lyfta samhällsdebatten om bältesläggning inför valet då jag anser att bemötandet av mig i mina akuta psykosskov inte bara är psykiatrins ansvar utan faktiskt ett ansvar för hela vårt samhälle. Hur prioriterar du? Hur prioriterar vi tillsammans? Vad menas med en god vård och omsorg? Och till sist, hur vill vi att vi själva, våra partners eller våra barn skall bemötas om eller när själen går i tusen bitar? Vi måste våga ställa oss den frågan! Vill du vara med?

/Anneli Jäderholm


Önskelista inför 2014

Hannes 4Så här i början av det nya året kan det kännas naturligt att fantisera om vad det, eller de närmast kommande åren, helst kunde föra med sig, om man fick önska fritt. Jag nöjer mig dock med att fantisera om sådana händelser, som skulle beröra livsvillkoren för oss med psykisk ohälsa. Utan inbördes rangordning:

 

  • Att vi efter valet i september får en regering med solidarisk och humanistisk människosyn.
  • Att vi återfår en människovärdig socialförsäkring, som ger trygghet och anständiga, ekonomiska villkor även för dem, som inte har kunnat arbeta, inte kan arbeta eller inte får något arbete.
  • Att bluffmakeriet och skumrasket inom läkemedelsindustrin blir känt för den breda allmänheten och våra politiker.
  • Att psykiatrin reformeras i grunden, avmedikaliseras och inriktas mot psykologiska och socialpsykiatriska behandlingsmetoder, vid små, lokala och hemlika behandlingsenheter.
  • Att psykiatrisk tvångsbehandling förbjuds och att endast tillfälligt tvångsomhändertagande tillåts.
  • Att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd.
  • Att människor med psykisk ohälsa tillerkänns mänskliga och medborgerliga rättigheter på samma villkor som alla andra.
  • Att alla kommuner erbjuder träffpunkter, aktiviteter och värdigt boende till alla med psykisk ohälsa, som behöver sådana insatser.
  • Att viktiga och allmännyttiga samhällsfunktioner åter drivs i offentlig och demokratisk regi, utan vinstintresse.
  • Att vi på våra viktigaste livsområden slipper spela eller själva befinna oss på en krass marknad.
  • Att RSMH gör ovanstående önskelista till del av sina målsättningar och sin verksamhetsinriktning.

 

/Hannes Qvarfordt