Unga i skugga
Publicerat: november 7, 2013 Sparat under: Barn, brukare, Jimmie Trevett, Kvalitet, Samverkan, sjukdom, Uppväxtvillkor, Vårdplatser 9 kommentarer
Vi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.
Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.
Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.
Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.
Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
RSMH-bloggen 
Intressant läsning. Varje dag informeras vi om de ungas miserabla situation i många skolor, en bristfällig social miljö.
Det är kommunens socialnämnd som ska ta ansvaret för en god social miljö också i skolan, En dålig social mijlö skapar psykisk ohälsa.
Det har också lagstiftaren tänkt på. Socialtjänstlagen anser att alla personer under 18 år är barn. För dem gäller:
Barn och unga
5 kap 1 § 1 § Socialnämnden ska
– verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,
– i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,
– bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och ungdom far illa,
– aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel,
– tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs, uppmärksamma och verka för att barn och ungdom inte vistas i miljöer som är skadliga för dem,
– med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
– i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,
– i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts,
– i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört. Lag (2012:776).
1 a § Socialnämnden ska i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Ifråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 15 kap. denna lag och av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Nämnden skaaktivt verka för att samverkan kommer till stånd..
Nog bör RSMH hävda att landets socialnämnder verkligen tillämpar den uppsökande verksamheten på skolorna enligt detta lagrum. Det torde öka tryggheten och vara en god prevention mot psykisk ohälksa
Så sant, Jimmie, och än mer beklämmande är att många människor i makteliten – bl.a. en debattglad och välkänd överläkare i psykiatri! – förringar och förlöjligar unga människors psykiska ohälsa. De är bortklemade ”trygghetsnarkomaner”, de är ”ouppfostrade”, de springer till psykakuten när deras pojk-/flickvänner gör slut osv. Att denne överläkare inte begriper att det sistnämnda kan vara utlösande faktor för en tidigare grundlagd, psykisk bräcklighet är närmast att betrakta som skandalöst. Han representerar en människosyn, som definitivt inte har i psykiatrin att göra!
Jättebra att detta tas upp. Jag och Fredrik Gothnier satt på pendeln idag och undrade varför det är mer regel än undantag att man har ADHD diagnos om man sitter i fängelse. Troligen har dessa människor haft ADHD hela livet (men först på senare fått sin diagnos).
Vi kom fram till att man som barn med ADHD har det mycket svårare att koncentrera sig i klassrummet och på vad läraren säger, göra sina läxor osv. Barnet får inte den bekräftelse ett barn behöver, eftersom den bekräftelse man får i skolan står i relation till hur bra man presterar, sköter sig, lyckas. Istället agerar barnet ut för att bli sedd. Det resulterar i att man blir utslängd från klassrummet, börjar skolka, får dåliga betyg om ens godkänt. Här ligger ett vägskäl mellan att antingen etablera ett liv med arbete och social trygghet eller börja en kriminell bana i samhällets utkanter. Summa: utformningen av skolan är den ende man ska börja i. Det som sker nu är att vi jobbar med den andra enden, att försöka lappa ihop livet för de som aldrig fick någon bekräftelse i skolan.
Hej, Henrik!
Utagerandet börjar ofta långt tidigare än i skolan, och bristen på bekräftelse måste då också ha börjat tidigare än i skolan. Det blir svårt att bortse från hemförhållandenas betydelse i sammanhanget.
Då är frågan: Varför sköter inte socialnämnderna sitt uppdrag att verka för psykisk hälsa bland barnen i skolan?
Jag har tänkt på hemförhållandet men inte förstått förens du upplyste mig, att utåtagerande och bristen på bekräftelse kan börja redan i hemmet. Jag förstår däremot inte hur man skulle kunna utforma hemförhållanden. Det blir ju rena utopin om föräldrar inte själva får bestämma själva hur de uppfostrar sina barn.
Hej, Per-Ola!
Det kan man givetvis fråga sig. Socialnämnderna/-tjänsterna har i uppdrag att bevaka barns sociala situation, både i hemmet och i skolorna. Med stor sannolikhet är behoven mycket stora och resurserna alldeles för små. Att förstärka resurserna är en politisk fråga och – ytterst – en fråga för väljarna, dvs. oss själva. Vi får helt enkelt den socialpolitik vi själva väljer!
Hej, Henrik!
I stor utsträckning måste förstås föräldrarna själva utforma sin uppfostran, men det finns redan med gällande lag (se Per-Ola L:s första kommentar!) gränser för vad föräldrar får göra gentemot sina barn. Samhället har både möjlighet och ibland skyldighet att ingripa för att säkra barnens fysiska och psykiska trygghet. Att det inte sker i den utsträckning det kanske borde har många skäl, varav resursbrister sannolikt är en av de viktigare. Sedan är det naturligtvis så, att brister i hemförhållanden inte enbart beror på medvetet dåliga val i föräldrarnas uppfostran, utan också på psykologiska oförmågor hos föräldrarna, som de har små möjligheter att påverka med medvetna val.
Det enda jag kan komma att tänka på är att de inte har möjlighet(kompetens) eller att de inte vill.