Sockerpiller har ingen dött av…

Jimmieblogg2Det är känt sedan länge att läkemedelsbolagen är betydligt mer benägna att föra fram den forskning som gynnar deras intressen. Man skulle vilja tro att i alla fall ett av läkemedelsindustrins mål är att göra människor friskare. Så tycks inte alltid vara fallet. Att göra vinst är emellertid alltid ett mål trots negativa konsekvenser för patienter och samhällsekonomin.

I gårdagens Aktuellt i SVT sändes ett längre inslag om det antidepressiva läkemedlet Reboxetin Edronax som i flera studier har visats vara helt verkningslöst. De studier som visat att läkemedlet saknar effekt mot depression har emellertid mörkats av läkemedelsindustrin.

Därmed är preparatet fortfarande godkänt och tillgängligt för läkare att skriva ut till svenska patienter. Att det har passerat myndigheternas kontroll innebär också att det går att skriva ut även till patientgrupper som det inte testats på. Vilket lett till att 32 barn i Sverige äter Reboxetin trots att det endast är testat på vuxna och enligt läkemedelsföretaget Pfizer inte ska användas av barn.

Läkemedel skrivs ofta ut lättvindigt och trots att Socialstyrelsens riktlinjer säger att lättare depressioner ska behandlas terapeutiskt medan medelsvåra till svåra depressioner kan behandlas med både medicin och terapi äter idag över en halv miljon svenskar antidepressiva läkemedel varje dag. Det är svårt att tro att lika många deltar i regelbunden samtalsterapi eller annan terapeutisk behandling under längre tid. Enligt sammanställningar från Sveriges Psykologförbund får mindre än hälften av de patienter som söker vård för depression psykologisk behandling. Men terapi är inte heller något läkemedelsföretagen gör vinst på.

Genom att patienter får verkningslösa preparat utsätts de för livsfara i fråga om ökad risk för självmord och allvarliga biverkningar. RSMH efterfrågar ökad kontroll av läkemedelsindustrin och striktare regler för hur läkemedel får skrivas ut. Det är orimligt att preparat som inte testats på barn ändå förskrivs till barn.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Självförtryck

kaisvvJag gick på en föreläsning, som hölls av psykoterapeut. Och jag minns speciellt en viktig sak, som han sa: den som blir förtryckt, lär sig att förtrycka sig själv!
Så fungerar den mänskliga hjärnan.

Då förstår ni nog, vilket allvarligt hinder detta är/varit, för en person att återhämta sig. Så länge personen håller på med självförtryck, och kanske hela tiden, ges det inte en chans att utvecklas, att bli bra igen.

Vanans makt håller gärna en kvar i en sak, även om det inte alltid är så hälsosamt. Det känns ”tryggare” att hålla på med någonting, som man alltid har gjort! Att hitta ett sätt att bryta tankemönster här, vore nog lämpligt. Ofta inträffar det, när människor påbörjar t.ex. en ny hobby, träna kampsport, som är nyttigt och utvecklande för både kropp och själ. Här frigörs den inneboende energi, på ett positivt sätt, under kontrollerande former, som det brukar heta. När en person väl återvunnit självrespekten, inser han/hon också att han/hon inte behöver förtrycka sig själv längre! Och hon blir mer harmonisk, med sig själv och andra.

/Khai Chau


Viktiga principfrågor i skugga i patientmaktutredning

Jimmieblogg2Patientmaktsutredningen har nu kommit med sitt delbetänkande ”Patientlag” (SOU 2013:2). Utredningen lämnar här bland annat ett välkommet förslag till en ny patientlag. Den föreslagna lagen ska öka patienternas rättigheter i vården. Exempelvis ska det bli lättare att få en second opinion vid allvarlig eller livshotande sjukdom. Landstinget får en skyldighet att erbjuda en andra bedömning inom det egna eller i annat landsting. Notan för resa över länsgräns och individuella merkostnader verkar dock utredaren mena att individen ska stå för själv för att det annars finns risk för missbruk. Inte helt självklart för en förtidspensionär på existensminimum, tänker jag.

Utredningen föreslår att den nya lagen ska träda i kraft den 1 januari 2015.
Sverige har tidigare inte haft en särskild patientlagstiftning. I och med den föreslagna nya lagen blir centrala bestämmelser om patientinflytande och krav på hälso- och sjukvården förhoppningsvis mer överskådliga. Men, det positiva i förslaget åsido finns det delar av maktstrukturen man kanske inte riktigt har gått till botten med.

Nu är maktfrågorna inom vården inte enkla att hantera. Något som kanske starkast framträder inom psykiatrin. Utöver det grundläggande beroendeförhållande som patienten, som vård-/hjälpsökande, befinner sig i till personalen finns här ytterligare maktproblematiska spänningar. Även en välinformerad patient, som är väl medveten om sina rättigheter och möjliga alternativ i vården, befinner sig här i ett djupare underläge i förhållande till vårdpersonalen. Läkare inom psykiatrin har nämligen makt att besluta om frihetsberövande och tvångsåtgärder för sina patienter.

Man kan utöva omedelbar fysisk makt gentemot patienter inom psykiatrin då man tillgriper polishandräckning för att få patienten till sjukhus eller vid tvångsåtgärder och tvångsbehandling under vården. Makten blir mot den bakgrunden dessutom ofta dold och outtalad inom psykiatrin. Det vill säga makten döljs då patienten vet att personalen kan tillgripa tvång och därför inte öppet protesterar mot de former av vård eller insatser som erbjuds i första hand.

Det finns givetvis normalt sett ingen avsikt från personal inom psykiatrin att utöva makt för maktens egen skull, men en vårdsituation som för utomstående inte tycks rymma någon form av maktutövning, kan det på grund av konverteringsmaktens karaktär (möjligheten att tillgripa tvång), ur patientens synpunkt upplevas som tvingande tillsägelser snarare än erbjudna alternativ. Även vid åtgärder som ytligt sett tycks ske i samförstånd kan den latenta makten vara högst närvarande för patienten.

Utredningen lägger fram flera förslag om bland annat information, patientinflytande, delaktighet och medverkan, rätten till förnyad medicinsk bedömning, samt en nationell vårdgaranti. Man föreslår bland annat att patienter ska kunna välja offentligt finansierad primärvård och öppen specialistvård i hela landet. Men, valfrihet och second opinion är fortfarande i mångt och mycket främmande fåglar inom psykiatrisk vård i Sverige. Frågan är om utredningens förslag kommer påverka detta i någon större utsträckning.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH