Ensamhet

Få sjukdomar är så mycket förknippade med ensamhet som psykiska sjukdomar. Det är väl inte så många som förstår eller vill vara kompis med någon som är deprimerad eller som pratar i gåtor. Endast om man sitter i samma båt, kan man förstå varandra.

/Khai Chau


Rätt hjälp i rätt tid – en vacker utopi?

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) är en rörelse för människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa som varit igång sedan 1967. Trots framsteg och ökad respekt för människors vilja och värdighet inom den psykiatriska vården de senaste decennierna kan vi konstatera att tillgången till rätt hjälp i rätt tid fortfarande är dålig. Vår uppfattning, som brukarorganisation, är att resurserna som politiskt fördelats inte på allvar kommit den psykiatriska vården till del. Istället har fördelningen av resurser mellan psykiatri och somatisk vård omotiverat förskjutits till den senares fördel trots väl belysta behov från patientsidan.

Vi ser nu inte slutenvårdens stålbad inom psykiatrin som ett problem i sig; även om nu mindre än en säng av åtta finns kvar jämfört med för 20-30 år sedan på de stora mentalsjukhusens tid, enligt statistik från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Nej, det är att alternativen till dessa försvunna vårdplatser – i form av en psykiatri som möter upp i människors närmiljö – fortfarande inte är på plats och att människor placeras i limbo efter en första kontakt med vården som vi och våra medlemmar i första hand ifrågasätter.

De som drabbats av psykisk ohälsa måste idag föra en lång kamp för att få hjälp. De placeras konstant i kö. Där står de sedan i väntan på läkartid, utredning eller uppföljning av vården. Visserligen får man idag – trots att kön mer än fördubblats i storlek de senaste åren – faktiskt ofta en första kontakt med vården före vårdgarantins 90 dagar löpt ut. Men, denna första kontakt är alltför ofta en kvart med en hyrläkare som skrämmande snabbt skriver ut recept på den pillerburk man sedan får till sällskap under de ensamma månader som kommer därefter i väntan på akt två.

Därtill kommer ett fenomen som bland annat lyfts i Folkhälsorapport 2011 från Stockholms läns landsting (Delrapport Psykisk ohälsa i Stockholms län, s. 11). Nämligen hur primärvården förhåller sig till de som dyker upp i deras väntrum med psykisk ohälsa i bagaget. I väntrumsundersökningar anger en av tre att man lider av vad som per definition är psykisk ohälsa. Men, efter besöket är det en av tjugo som faktiskt får en psykiatrisk diagnos. Det som demonstreras här är, i RSMH:s ögon, en konkret återkoppling om att primärvården idag grovt fallerar som ”första linjens psykiatri”. Människors problematik tillåts förvärras och fördjupas trots att man är i kontakt med vården. När sedan botten är nådd och akut slutenvård det enda realistiska alternativet får man i väntan på plats inom den slimmade slutenvården på ett orimligt vis förlita sig på stödet från uppoffrande närstående.

Ovanstående är något förenklat vår bild av det stora systemfelet. Vad vi kan se är att den psykiska ohälsan i Sverige under 1990-talet generellt sett ökade i oroväckande grad. De senaste tio åren har denna kraftiga ökning inte fortsatt, men andelen människor med psykisk ohälsa har heller inte sjunkit i nämnvärd omfattning trots visst fokus på frågorna från det allmännas sida. Vi har ingen enkel och självklar lösning att rekommendera, men det är illavarslande när kommuner, landsting och socialminister bollar gris med ansvaret för människors psykiska hälsa som i dagarnas debatt.

Med delar av facit i hand är dock en sak skrämmande klar. Det finns en förhärskande politisk hets att riva det gamla innan grunden för det nya är gjuten. Vi ser det inom omvandlingen av psykiatrin likväl som inom förändringarna inom socialförsäkringssystemet. Vackra visioner som leder till att system sjösätts där verklighetens människor sedan lämnas vind för våg mellan olika huvudmän och system utan samordning. Den verkligheten är allt annat än vacker.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH


(H)järnkoll underblåser biologiska myter

Attitydkampanjen (H)järnkoll – driven av regeringen, den statliga myndigheten Handisam och nätverket för brukar- och anhörigorganisationer, NSPH – har nu pågått i tre år och förlängts i ytterligare tre år. Undersökningar har visat, att attityderna till människor med psykisk ohälsa i vissa avseenden har förbättrats. Fler kan tänka sig att bo granne med oss, arbeta ihop med oss eller t.ex. låta oss passa deras barn, vilket givetvis är positivt. (Att det redan sker i stor omfattning, och uppenbarligen utan människors vetskap, borde kanske kampanjen ha varit tydligare med!) Många själverfarna ”attitydambassadörer” gör också ett stort och modigt arbete för att minska vår stigmatisering, genom att hos arbetsgivare, skolor och myndigheter, och ibland inför stora folkförsamlingar, berätta om sina personliga erfarenheter av psykisk ohälsa och psykiska kriser. De förtjänar all uppskattning för sina insatser!

Desto sorgligare att kampanjens namn, hemsida och informationsmaterial så ensidigt stöder det biomedicinska perspektivet på psykisk ohälsa. Det officiella materialet går t.o.m. så långt, att det bekämpar ”myter” om psykisk ohälsa med ”sanningar”, som helt saknar vetenskaplig förankring! Kampanjen underblåser på det sättet nya, biologistiska myter och kan därmed orsaka minst lika mycket skada som nytta! Jag undrar om alla dessa goda krafter – själverfarna brukare och modiga ”kändisar” t.ex. – är fullt medvetna om vilka budskap de ger sina namn åt. Eller ställer allihop faktiskt upp på det som sägs? I så fall misströstar jag om både psykiatrins och vårt samhälles framtid!

Jag har skrivit en debattartikel i Dagens Medicin om kampanjen (H)järnkoll, som ni kan läsa här.

/Hannes Qvarfordt