Mobilen som kognitivt hjälpmedel

Handatorn, t ex Handi eller dess mobiltelefonvariant Handifon, är mångsidiga och utmärkta hjälpmedel för människor med kognitiva funktionsnedsättningar. Priset gör att landstingen/kommunerna kan vara ovilliga att förskriva dem som hjälpmedel eftersom de flesta av de funktioner som ryms i dem också kan fås i en mobiltelefon/smartphone.

För somliga kan det räcka med en vanlig mobiltelefon. I de flesta mobiltelefoner finns  användbara funktioner som standard t ex Kalender, Röstanteckningar,SMS-påminnelser,Timer,GPS-funktion,Adressbok.

Med en mer avancerad mobiltelefon kan man också få sådana speciella funktioner som finns i t ex Handi . Dessa smartphones  kan anpassas med små program, så kallade appar.

Appar som kan användas som kognitivt stöd i vardagen kan avse: Minnesstöd, Tidsuppfattning, Ekonomi och inköp, Planering och påminnelser, Stöd i stressande och ångestfyllda situationer, Lokalisering, Alarm
 
För detaljer se här.

Den som redan har en smartphone kanske själv kan skaffa lämpliga appar, annars bör man kunna få hjälp av en arbetsterapeut på samma sätt som vid förskrivning av hjälpmedel (fråga på vårdcentral eller hjälpmedelscentral).

Värre är det för den som på grund av dålig ekonomi inte har råd att själv skaffa smartphone och abonnemang. eftersom dessa för närvarande inte förskrivs som hjälpmedel. Pröva gärna med att söka försörjningsstöd (fd socialbidrag). Också här går vägen via en arbetsterapeut som kan intyga behovet av smartphone som hjälpmedel. Socialnämnden ska verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin

livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra (Socialtjänstlagen 5 kap 7 §). Om det finns särskilda skäl, till exempel om någon av medicinska skäl behöver dyrare kost eller har en funktionsnedsättning som medför högre levnadsomkostnader kan bidrag ges med högre belopp än riksnormen.

/Hans Kihlström


Att höra röster

Hej kära läsare! Idag tänkte jag skriva lite om att höra röster.

Att höra röster kan vara både en hjälp och ett bollplank, och många rösthörare ser sina röster som en tillgång. För en del personer är dock rösterna störande, enerverande, eller hotfulla mot rösthöraren. Röster uppfattas ofta av vården som ett sjukdomstecken som ska lindras med mediciner. Mediciner är en viktig del av behandlingen när rösterna förkommer som en del av en psykos. Men för många personer kan rösterna kvarstå trots en adekvat medicinering. Då behövs strategier för att hantera rösterna.

Röster förekommer även hos människor som inte är psykotiska. Det är t.ex. vanligt att höra röster efter en nära anhörigs bortgång, under isolering med brist på sinnesintryck, under extrema förhållanden som långdistanssegling, efter upplevelser av krig, vid svält eller törst, vid långvarig sömnbrist och efter sexuella övergrepp.

Många välkända personer säger sig ha hört röster. Robert Schumann, kompositör, hörde änglaröster som han ansåg gav honom den finaste musik,men även demoniska röster som skrämde honom. Heliga Birgitta såg syner och hörde röster. Den tyska abbedissan Hildegard av Bingen hörde röster. John Nash, matematiker, ekonom och nobelpristagare, hörde röster och letade efter hemliga budskap i tidningsartiklar och siffror. Charles Dickens, författare, levde sig in i sina berättelser så långt att figurerna han skrev om började tala med honom.

Mahatma Ghandi, politisk ledare, hade en inre röst som vägledde honom. Winston Churchill, politiker, led av depression och hörde även röster. Sigmund Freud, psykoanalysens fader,skrev att under den tid han levde ensam i en utländsk stad hörde han sitt namn ropas av en välkänd och älskad röst. Den grekiske filosofen Socrates hade en inre röst som varnade honom när han höll på att göra något fel. Emanuel Swedenborg, vetenskapsman och filosof, såg syner och hörde röster. Även Jeanne d’Arc hörde röster. Mer information om kända rösthörare finns här.

Röster som inte är obehagliga kan man leva med utan problem, de kan vara en hjälp och vägledning i livet. De strategier som beskrivs i texten här nedan ämnar hjälpa personer som har obehagliga röster att minska dem. Strategier som används av rösthörare för att hantera rösterna är liknande oberoende av kulturtillhörighet. De flesta strategier anses vara effektiva av vissa användare, men det är individuellt vilken strategi som passar var och en bäst.

En del strategier innebär att man samtalar med rösterna eller aktivt motsätter sig rösternas vilja. Detta kan fungera mycket bra för en del personer, medan det hos andra kan väcka ångest. De brukar dock vara effektiva i längden. Passiva hanteringsmetoder som att ignorera rösterna brukar minska ångestnivån. Man får pröva sig fram och se vad som fungerar bäst för en själv.

Att lära sig hantera rösterna är en process. Romme & Escher (2003) har delat in denna process i tre faser: förvirringsfasen, organisationsfasen och stabiliseringsfasen.

Förvirringsfasen är den fas då det fortfarande känns omskakande att höra röster. Rösterna känns skrämmande och det kan leda till förvirring. I denna fas arbetar man med ångesthantering, lär ut enkla tekniker att öka kontrollen över rösterna, ger information och förmedlar hälsokunskap, provar medicinering, erbjuder hjälp och stöd.

I organisationsfasen har rösthöraren blivit van vid rösterna och söker efter sätt att hantera dem. I denna fas kan man diskutera teorierna bakom rösthörande, och fördjupa strategier att hantera rösterna.

I stabiliseringsfasen är relationen till rösterna mer balanserad. Ångesten har minskat och människor upplever sig ha mer kontroll över rösterna. De uppfattas mer som en del av rösthöraren själv. Det är nu viktigt att lösa de vardagsproblem som är förknippade med rösthörandet. Rösthöraren kan nu välja om hon vill dela rösternas uppfattning eller följa sina egna tankar och idéer. Det viktigaste i denna fas är att bekräfta människors förmåga att fatta egna beslut i sociala sammanhang, återupprätta sociala nätverk och skapa ett större oberoende.

Mer information om aktiva tekniker kan man få i Romme och Eschers bok Förstå och hantera röster som kan beställas från RSMH. Beställ boken här. Passiva tekniker innebär att man på olika sätt distraherar sig från rösterna och ägnar sin fulla uppmärksamhet åt något annat än att lyssna på rösterna. Sådana tekniker kan lindra ångest och ge rösterna mindre utrymme i vardagen. Ett exempel på en passiv teknik är att lyssna på musik. Detta kan verka som en sköld mot rösterna. En del rösthörare har nytta av att ha en MP3 spelare med musik med sig, och lyssna på musik i lurar under en stor del av dagen.

Sömn är viktig. Man bör se till att sova regelbundet och tillräckligt mycket för att vara utvilad. Sömnbrist kan generera röstupplevelser även hos människor som inte hör röster i vanliga fall. Öronproppar kan hjälpa den som får intensiva röster vid insomnandet.

Acceptans av rösternas närvaro kan minska rädslan för dem. Man kan iaktta rösterna utan att reagera på dem och utan att döma dem. Rösterna får finnas, komma och gå, utan att rösthöraren behöver agera eller ägna tid åt dem. Mindfullness är en vidareutveckling av acceptans och innebär en meditativ livshållning där tankar, känslor, och röster kan inta och lämna uppmärksamheten som gäster i ett rum. Man kan observera utan att döma eller agera. Man kan även lära sig att be tankarna, känslorna, eller rösterna att lämna rummet.

Motion kan vara ett sätt att motverka rösterna. Om man koncentrar sig på rörelserna, till exempel lite komplicerade aerobics rörelsemönster, så kan rösterna tystna medan motionen pågår.

Att minska på brusljud i omgivningen kan minska röstupplevelser. Röster kan genereras av brusljud, t.ex. som från en fläkt, en radio, eller en tv som står på som bakgrundsljud.

Skapa en bra samarbetsrelation med vården eller delta i en rösthörargrupp för att få ytterligare hjälp att hantera rösterna. Rösthörargrupper finns inom nätverket Rösträtt finns här.

Du kan även lära dig mer om röster på schizofreniportalen Viska. Viska finns här.

Varma hälsningar,

/ Elisabet Alphonce


Kognitiva hjälpmedel? Det beror på var du bor

Hur bär man sig åt för att få ett kognitivt hjälpmedel? Det är en fråga som många ställer sig. Kan man få ett bolltäcke? En handifon?  Kostar det något? Svaret på alla dessa frågor blir: Hjälpmedelscentralen eller vårdcentralen kan svara på hur det fungerar där du bor. Den klinik där du eventuellt är patient bör också kunna hjälpa till.

Hjälpmedelsverksamheten inom ett landsting kan alltså var ordnad i stort sett hur som helst och reglerna för förskrivning av hjälpmedel kan också variera avsevärt. Hjälpmedel som man kan få gratis i ett landsting kan man få betala hyra för i annat och i ett tredje kan man inte få det alls. Landstingen har i regel listor över de hjälpmedel som man inom landstinget har beslutat att tillhandahålla. Behöver man ett hjälpmedel som inte finns på listan kan man i de flesta fall göra en särskilda ansökan om att få det hjälpmedel  man behöver.

Om man då frågar  hur  det kan vara på det här viset, blir svaret att detta är reglerat i Hälso –och sjukvårdslagen (HSL).  Där står det nämligen:

Landstinget skall erbjuda hjälpmedel för funktionshindrade till  dem som är bosatta inom landstinget och stadigvarande vistas där,.

Landstingets ansvar omfattar dock inte hjälpmedel som en kommun inom landstinget har ansvar för.

Landstinget får även utan samband med överlåtelse av ansvar för hälso- och sjukvård träffa överenskommelse med en kommun inom landstinget om att kommunen skall ha ansvar för hjälpmedel för funktionshindrade.

Vissa hjälpmedel tillhandahålls alltså av kommunen och andra av landstinget. Bedömning av ditt behov av kognitiva hjälpmedel och förskrivning av ett sådant görs i regel av en arbetsterapeut.  Blir du missnöjd med resultatet kan du inte överklaga eftersom du inte har någon rättighet till hjälpmedel men landstinget har alltså en skyldighet att kunna tillhandahålla sådana. Klaga kan du förstås göra t ex till arbetsterapeutens chef och begära ny bedömning.

Landstingen (regionerna) och kommunerna har information om hjälpmedelsförsörjningen på sina hemsidor. Den är inte alltid, eller snarare sällan, särskilt lättillgänglig. Pröva att söka på Google med t ex landstingets namn + hjälpmedel (eller kognitiva hjälpmedel)

Landstingen och kommunerna är inte de enda aktörerna på hjälpmedelsområdet. Arbetshjälpmedel hanteras av försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Man kan få bidrag till hjälpmedel på arbetet genom försäkringskassan om man har en funktionsnedsättning som gör det svårt att klara av arbetet eller deltar i rehabilitering eller behöver hjälp att kunna återgå i arbete. Arbetsförmedlingen har ansvar för de arbetshjälpmedel man behöver för att kunna ta ett nytt arbete om man har en funktionsnedsättning.  

/Hans Kihlström