Glad midsommar
Publicerat: juni 19, 2013 Postat i: Jimmie Trevett, Medicin Lämna en kommentar »
Nu är snart midsommar och aktiviteten går ner på många håll, men livet fortsätter ju trots att stan töms på folk och att många går på semester. Människor har behov av vård, stöd och mediciner även under sommaren.
För att underlätta för personer med många mediciner har det bland annat i Skåne införts ett system som innebär att patienter kan hämta ut sina mediciner i färdiga dosförpackningar. Det kan ju låta som en bra idé för att patienten ska slippa fundera på vilka tabletter som ska tas för dagen. Att medicinerna kan hämtas ut lite varstans kan också tyckas vettigt för att förbättra tillgängligheten, men när mediciner hämtas ut på 7 Eleven finns ingen att fråga om biverkningar eller andra funderingar kring medicinerna. Mediciner hämtas med fördel ut på apotek där kunnig personal kan ge relevanta svar på oroliga patienters frågor.
Sommar innebär också att Almedalsveckan närmar sig. RSMH kommer att finnas på plats i Almedalen på Gotland under årets Almedalsvecka som äger rum 30 juni till 7 juli. Jag kommer att delta i några olika arrangemang och RSMH Kamratringen på Gotland kommer också att finnas på plats. En liten rapport om vår medverkan under Almedalsveckan kommer att publiceras här på bloggen.
Till dess vill jag önska alla RSMHare och andra som följer RSMH bloggen en glad midsommar oavsett om eller hur man väljer att fira den!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Är arv smakligare än miljö?
Publicerat: april 22, 2013 Postat i: Biologiskt synsätt, brukare, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Uppväxtvillkor 8 kommentarer »
Att genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.
Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)
Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.
Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.
Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!
/Hannes Qvarfordt
Sockerpiller har ingen dött av…
Publicerat: februari 5, 2013 Postat i: Jimmie Trevett, Läkemedelsbolag, Medicin 2 kommentarer »
Det är känt sedan länge att läkemedelsbolagen är betydligt mer benägna att föra fram den forskning som gynnar deras intressen. Man skulle vilja tro att i alla fall ett av läkemedelsindustrins mål är att göra människor friskare. Så tycks inte alltid vara fallet. Att göra vinst är emellertid alltid ett mål trots negativa konsekvenser för patienter och samhällsekonomin.
I gårdagens Aktuellt i SVT sändes ett längre inslag om det antidepressiva läkemedlet Reboxetin Edronax som i flera studier har visats vara helt verkningslöst. De studier som visat att läkemedlet saknar effekt mot depression har emellertid mörkats av läkemedelsindustrin.
Därmed är preparatet fortfarande godkänt och tillgängligt för läkare att skriva ut till svenska patienter. Att det har passerat myndigheternas kontroll innebär också att det går att skriva ut även till patientgrupper som det inte testats på. Vilket lett till att 32 barn i Sverige äter Reboxetin trots att det endast är testat på vuxna och enligt läkemedelsföretaget Pfizer inte ska användas av barn.
Läkemedel skrivs ofta ut lättvindigt och trots att Socialstyrelsens riktlinjer säger att lättare depressioner ska behandlas terapeutiskt medan medelsvåra till svåra depressioner kan behandlas med både medicin och terapi äter idag över en halv miljon svenskar antidepressiva läkemedel varje dag. Det är svårt att tro att lika många deltar i regelbunden samtalsterapi eller annan terapeutisk behandling under längre tid. Enligt sammanställningar från Sveriges Psykologförbund får mindre än hälften av de patienter som söker vård för depression psykologisk behandling. Men terapi är inte heller något läkemedelsföretagen gör vinst på.
Genom att patienter får verkningslösa preparat utsätts de för livsfara i fråga om ökad risk för självmord och allvarliga biverkningar. RSMH efterfrågar ökad kontroll av läkemedelsindustrin och striktare regler för hur läkemedel får skrivas ut. Det är orimligt att preparat som inte testats på barn ändå förskrivs till barn.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Oroande mycket medicin
Publicerat: januari 10, 2013 Postat i: Barn, Jimmie Trevett, Medicin 1 Kommentar »
I gårdagens Svenska Dagbladet stod att läsa en helsidesartikel med tillhörande analys om det ökade förskrivandet av preparat mot psykiska besvär och sömnsvårigheter hos barn. Av granskningen framgick att den onödiga användningen av antibiotika minskat kraftigt de senaste åren men att förskrivningen av sömnmedel till barn ökat med över 300 procent. I dagens tidning skriver Karin Jordås, generalsekreterare för Mentor, ett kritiskt debattinlägg med anledning av artikeln där hon pekar på ungas behov av någon vuxen att tala med.
Att många människor är beroende av sömnmedel och psykofarmaka för att få livet att fungera, måste man ha respekt för, men RSMH vänder sig mot all slentrianmässig medicinering. Det går nämligen inte att bortse ifrån att psykofarmaka ofta ger allvarliga biverkningar. Och enbart medicin är sällan lösningen på problem med psykisk ohälsa.
Frågan är om trenden kommer att vända och förskrivningarna av läkemedel mot sömnbesvär och psykiska besvär kommer att minska, precis som förskrivningarna av antibiotika har gjort. De insatser som behövs för att skapa långsiktig återhämtning från psykisk ohälsa eller sömnproblem kräver tid och tid är som bekant pengar. Det kan vara psykologers, läkares, kamratstödjares, personliga ombuds, boendestöds, föräldrars och vänners tid. Men om samhället inte är berett att frigöra de resurserna kommer läkemedelsanvändningen fortsätta att öka, så även tillhörande biverkningar.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Är psykofarmaka ”läkemedel”?
Publicerat: december 21, 2012 Postat i: Det är vi som bloggar!, Hannes Qvarfordt, Medicin 1 Kommentar »
Från psykiatrins håll påstår man ofta att det har skett en fantastisk utveckling under senare år och att vi har fått så många nya och bra läkemedel. Det har man sagt under alla år sedan 1950-talet, och det har hittills visat sig vara falsk propaganda. Har vi då anledning att tro på vår tids propaganda? Min uppfattning är att vi inte har det, och jag skall peka på några goda skäl.
1. Biverkningar
Även de som anser att psykofarmaka har god effekt är tvungna att medge, att de flesta preparat som används har mer eller mindre allvarliga biverkningar. Somliga av dessa är dessutom direkt skadliga och bestående. Ämnesomsättningen påverkas, och oerhört många patienter drabbas av s.k. metabolt syndrom. Man går kraftigt upp i vikt, vilket kan ge de för övervikt typiska följdsjukdomarna. En av de allvarligaste är diabetes, som i sin tur kan förkorta livet ett antal år. Andra kroppsliga biverkningar är illamående, hjärtklappning, darrningar, ofrivilliga rörelser, nedsatt sexuell förmåga m.m. Mentalt upplever man ofta en känslomässig avtrubbning och avskärmning från omvärlden. Man får en sänkt vitalitet och kognitiv förmåga. (Det senare innebär att man helt enkelt får svårare att tänka och minnas.) Jag skulle lätt kunna fylla hela det här blogginlägget med fler svåruthärdliga biverkningar, men dessa exempel får räcka för stunden.
2. Ger psykofarmaka ”behandling”?
Psykiatrin hävdar att man får väga biverkningarna mot den goda behandling medicinerna ger. Är det då sant att de ger behandling? Svaret är beroende av hur man tolkar symptom och psykisk ohälsa. Ser man symptomen som uttryck för en biologiskt betingad sjukdom, kan man möjligen säga att psykofarmaka i varje fall ger symptomlindring. Någon ”behandling” i egentlig mening rör det sig däremot inte om, eftersom det medicinerade tillståndet oftast återkommer, förr eller senare, om läkemedlen sätts ut.
Ser man i stället symptomen och ohälsan som uttryck för ett traumatiserat och instängt känsloliv, innebär medicineringen endast en bedövning och konservering av det ohälsosamma tillståndet. I stället för att omvärlden tar emot och försöker förstå de känslomässiga uttrycken, stänger man för överskådlig tid av dem med psykofarmaka. Den ”behandlade” patienten plågas mindre, men blir också permanent ”funktionsnedsatt”.
I nyare forskning har man funnit indikationer om att psykoterapi kan åstadkomma samma sorts ”normalisering” i hjärnans funktioner, som behandling med psykofarmaka avser att göra. Utifrån dessa fynd likställer man psykoterapi med farmakabehandling. Är det en hållbar analys? Naturligtvis inte, eftersom kroppen själv ”rättar till” hjärnans funktioner under en god psykoterapi, medan farmakabehandling tvärtom innebär en påtvingad förändring, i strid mot den ”sparlåga” hjärnan har ställt in sig på, som svar på ogynnsamma livsvillkor. När medicinerna sätts in försöker hjärnan motverka deras effekt, med påföljd att tillståndet kan vara förvärrat när medicinerna sätts ut igen. (Detta beskrivs bra 33 min och 20 sek in i en dokumentärfilm, producerad av filmaren Jan Åkerblom. Se här.)
3. Blir psykoterapi effektivare med medicinering?
En vanlig uppfattning inom psykiatrin är att effekten av psykoterapi förstärks om patienten samtidigt medicinerar. Man hävdar t.o.m. ibland, att läkemedelsbehandling är nödvändig för att alls kunna upprätta kontakt med vissa patienter. Verkligheten är den rakt motsatta. All framgångsrik psykoterapi förutsätter att terapeuten, och patienten själv, kan få kontakt med den senares oförvanskade känslor. Det är dessa som avspeglar patientens verkliga relation till omvärlden. Med medicinernas hjälp skapar man en annan person, än den terapeuten skall nå fram till. Det kan jämföras med att försöka bedriva terapi med en alkoholberusad människa.
Uppfattningen att psykofarmaka gör terapin effektivare bygger på en vantolkning av den symptomlindrade skenförbättring, som också en rent medicinsk behandling kan ge upphov till. I ett längre perspektiv ger psykoterapi under samtidig medicinsk behandling ett sämre och mindre beständigt resultat, än om en långsiktigare terapi genomfördes utan mediciner.
Slutsatser
Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.)
/Hannes Qvarfordt
Apoteken har blivit en felande länk
Publicerat: november 5, 2012 Postat i: Anne-Sofie Höij, Apotek, Medicin Lämna en kommentar »
Jag blev psykisk sjuk 1953 och är idag fortfarande i behov av lugnande medicin flera gånger om dagen. Medicinen gör att jag fungerar någorlunda normalt och mår så bra som är möjligt. Jag är inte ensam om att vara beroende av medicin för att kunna klara vardagen. Jag och många med mig behöver kunna hämta ut föreskrivna läkemedel på apoteket mot betalning året om. Numera har jag lärt mig att jag inte kan gå till apoteket samma dag som jag behöver min medicin. Den lärdomen har jag fått efter att bland annat ha tvingats åka till apoteket i Timrå, cirka fem mil bort, när det inte gick att få tag på preparatet Risperdal samma dag i min hemkommun. Det är en medicin som måste tas regelbundet enligt ordination annars riskerar jag jobbiga biverkningar och utebliven önskad behandlingseffekt. Dessa problem ställdes emot den kostnad och det besvär det innebar att fara tolv mil. Hemapoteket var i alla fall schyssta och ringde runt till de närliggande kommunerna och frågade var medicinen fanns i lager, då det inte fanns i hemkommunen. Tack för denna service.
Jag har själv inte fått biverkningar av att få mina originalmediciner utbytta mot billigare liknade mediciner, men det är tyvärr inte ovanligt. Människor tvingas avstå att ta ut originalmedicinen eftersom de inte har råd att betala merkostnaden för den. Vi är många som fått biverkningar av ordinerade mediciner och nu inte vågar chansa på att få den önskade effekten av medicinen, när vi tar ersättningspreparat från apoteken. Dessutom tillkommer ökande oro hos oss patienter när preparaten ser förvirrande olika ut från gång till gång. Vi får ständigt nya billigare preparat med olika utseende.
Som det ser ut idag ökar oron för många av oss när mediciner är svåra att få tag på eller utbytespreparaten ger nya biverkningar och ser annorlunda ut. Oron skapar ökad psykisk ohälsa. Det är meningen att vi ska bli friskare av medicinerna, men som det ser ut idag skapar krånglet med att få tag på de utskrivna preparaten motsatt effekt. När och hur ska det bli ändring på detta?
/Anne Sofie Höij
Finnes: apotek, sökes: medicin
Publicerat: oktober 31, 2012 Postat i: Apotek, Jimmie Trevett, Medicin Lämna en kommentar »På dagens DN debatt presenterar Sofia Wallström den nya apoteksutredningen. Artikeln hänvisar till Apoteket ABs statistik som visar att 93-94 procent får ut sina föreskrivna läkemedel när de går till apoteket idag mot 95 procent innan avregleringen 2009. Siffran säger emellertid inget om de som går från apoteket med oförrättat ärende. Och visst kan man misstänka att statistiken skulle se annorlunda ut om alla de som gått från apotek till apotek för att få tag på sin föreskrivna medicin funnits med.
Idag hamnar ansvaret för att jaga rätt på receptbelagda preparat i stor utsträckning på apotekskunden, då apoteken inte har insyn i varandras lagersaldon. Många av RSMHs medlemmar har varit med om att läkemedel inte finns i lager på apoteket och därmed tvingats söka sig till nästa apotek och kanske även ett till, utan att nödvändigvis synas i statistiken.
Med detta som bakgrund ställer vi oss positiva till att man vill skärpa regeln om att det ska gå att få föreskrivna läkemedel inom 24 timmar och att apotekens datasystem ska byggas ut så att det lättare går att se var mediciner finns tillgängliga.
Ytterligare ett problem som våra medlemmar vittnar om är bekymren med att få läkemedel utbytta, något som utredningen också tar upp. Det ska enligt den, i undantagsfall gå att få behålla originalpreparatet för att slippa oväntade biverkningar och förvirring när medicinen har ett nytt utseende. Det är förstås bra, men frågan är hur apotekaren ska kunna avgöra i vilka fall som kunden ska slippa få sin medicin utbytt mot en billigare sort? Är det kunden som måste ta den striden också? Våra medlemmar är många gånger inte stridbara kunder utan de har i själva verket ansträngt sig en hel del redan för att över huvud taget ta sig till apoteket. Vi vill se ett system där vi på ett säkert och tryggt sätt kan få ut våra föreskrivna mediciner i tid.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
På avdelningen
Publicerat: januari 19, 2012 Postat i: Khai Chau, Medicin, Min berättelse Lämna en kommentar »Hur jag mådde då? Jag fick till exempel för mig att de andra patienterna var skådespelare och att de ingick i min behandling. På natten frågade jag personalen om det verkligen var så. Jag fick till svar att ”det skulle bli enormt dyrt i så fall” – om de andra var skådespelare, alltså. Jag kunde inte förstå att jag inte fick lämna avdelningen. Om man till exempel sitter i fängelse för att man begått brott så förstår man normalt varför man blev inlåst. Det var en mycket frusterande känsla!
Min läkare gjorde ett andra försök att få mig att medicinera igen och jag skulle få gå på arbetsterapi, som jag för övrigt tyckte om. Men medicineringen höll inte i sig så länge – jag slutade igen efter ett par månader. I juli 1991 kom mitt andra återfall: samma misstänksamma tankar, lika uppjagad av vad psykosen fick mig till. Fast jag kommer ihåg att det var kanonväder den sommaren. Dagstidningarna kommunicerade till mig personligen.
Någon gång under mina första besök på öppenvårdsmottagningen, fick jag syn på en tidskrift från RSMH. Jag bläddrade lite av nyfikenhet, men tog inte saken på allvar förrän efter mitt tredje återfall. Jag hade flyttat till Uppsala för att studera på universitetet. Jag klarade mig bra ett tag. Delvis tack vare att jag hade Roxiam (en medicin som senare drogs in av Socialstyrelsen) som skulle vara nästan biverkningsfri.
Det var tufft att gå på universitet och samtidigt bära på en hemlighet. Jag aktade mig noga för samtalsämnen som kunde leda till att avslöja min sjukdom. Det är liksom mer okej att berätta för kompisar att man har reumatism eller astma.
Jag återvände till hemorten för att slicka mina sår, ringde upp RSMH. Det blev den stora vändpunkten för min överlevnad. Tidigare hade jag haft farhågor som: tänk om brevbäraren ser på kuverten att de kommer från RSMH och tror att jag är psykiskt sjuk? Men med viss mognad, kunde jag komma över det hindret ganska snabbt.
En slutsats
Det är speciellt viktigt att patienten vid första kontakten med psykiatrin får rätt lägsta möjliga medicindos. En negativ konsekvens kan annars vara att patienten slutar på egen hand med medicineringen.
/Khai Chau
